Är löjligt lycklig...

...bara så ni vet!


Kära Dagbok...



http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/827144?programid=4604


...det var minst sagt en OMTUMLANDE känsla...att få mina ord hörda genom Stina Wollters röst!

Jag känner mig ledsen, arg, lycklig, bekräftad och värdefull.
Jag ÄR ledsen, arg, lycklig, bekräftad och VÄRDEFULL!
Det är så befriande att våga andas igen!

Delar av mitt mail läses upp ca en timme och 43 minuter in i programmet.
Hon hade naturligtvis valt ut just de mest väsentliga delarna från det långa mailet jag skickat.
Jag fick iväg mailet mindre än tre timmar innan programmet började så det gör att det känns ännu mer otroligt att just MITT mail, MINA ORD valdes ut i detta viktiga ämne - 
Möten inom vården.
Jag HAR ju trots allt mött en hel del personer inom vården...

Igår var jag hos tandläkaren, på en AKUT tid!
De två innersta kindtänderna nere på höger sida har besvärat mig en längre tid nu, om man uttrycker det väldigt milt.
Det mesta av själva tänderna under tandköttet... var borta!
Rejäl inflammtion i hela tandrötterna, och i käkleden upp till örat,
och eftersom jag har den här spännande EDSen så tar ju inte bedövning på mig.
Kan ju lindrigt uttrycka att det INTE är skönt då de borrar bort tandbitar nere i den inflammerade tandroten - utan fungerande bedövning!
Tyvärr kan de inte rädda tänderna så det blir ytterligare tänder jag blir av med nu.
Ska tillbaks dit imorgon för undersökning eftersom den här tandläkaren (...som var fullkomligt underbar! Han var enormt empatisk och han förstod väldigt snabbt precis HUR han skullle utföra alla olika moment för att försöka undvika så mycket smärta som möjligt och även om det inte gjorde speciellt stor skillnad så kändes det tryggt att han iallafall försökte!) tyckte det var extremt viktigt att försöka rädda det som räddas kan för mig nu. 
Har inte en enda hel tand!
De bokstavligt talat smulas sönder i småbitar!
Är i desperat behov av en bettskena, men det kan ju inte fixas någon innan alla tänder lagats.
I november förra året blev det skickat en remiss till sjukhustandvården i Lund för att de skulle tydligen kunna hjälpa mig betydligt snabbare och t.ex kunna fixa, om inte alla, så iallafall flertalet tänder/tillfälle.
Fick svar från Lund efter ca en månad - att de har minst elva månaders väntetid!
Tandläkaren igår gav mig erbjudandet att han kan försöka laga (och allt vad som nu behöver göras) alla tänderna åt mig, och att han även kan fixa flera tänder åt gången. Det tar ju så hårt på kroppen med behandlingar hos tandläkaren att jag blir helt utslagen i minst ett par veckor efteråt, därav att det är bättre ju mer de hinner med att åtgärda vid varje besök!
Tandläkaren som skickade iväg remissen gjorde det eftersom "de bara kan behandla en tand åt gången och det är minst tre månaders väntetid mellan varje besök"!
Det känns ganska tydligt för mig att det här enbart handlar om en tandläkares vilja eller ovilja att hjälpa mig.
Den första kanske lider av ...tandläkarskräck?! 

 


Kan ju säga att jag är glad att JAG inte har tandläkarskräck!

 


Finns inget bättre...

...än ett av de där timmes- tvåtimmes- långa telefonsamtalen med pappsen vi har ibland på kvällarna!
Vi ringer till varandra i princip varje morgon eller förmiddag, oftast bara för att kolla hur den andra mår, få höra om det finns några planer för dagen och vad som har eller ska förtäras till frukost.
Han kommer även inom och hälsar på minst en eller två gånger i veckan, vilket han gjorde idag och det betyder så galet mycket att få se hans glittrande blå ögon och lyckan hos både "gammelhusse" och Trasselsuddan när de träffar varandra. ALLA djur i världen borde få ha en egen gammelhusse! Finns nog inget bättre de kan ha!

Älskade far och bror!


Ikväll pratade vi både om hur det var när han var liten och hur det var när jag var liten.
Jag berättade om hur lycklig jag är över mitt återfunna fotoalbum, och känslan av att se mig själv som en strålande lycklig liten unge. Ingen som ser de bilderna kan ana att det finns ständig smärta, rädsla för smärtan och sjukdomar och även rå mobbing från tidig ålder... därför att med mor och far har jag ALLTID bara känt total trygghet och lycka! Tror inga föräldrar kunnat visa tydligare än de att deras barn är det viktigaste i världen för dem!
Alla dessa sjukhusbesök och smärtsamma undersökningar jag fick gå genom direkt från födseln, och mina föräldrar lyckades ändå med det otroliga att få mig till att jag idag känner mig TRYGG då jag kommer in på ett sjukhus, aldrig rädd, och det trots så vansinnigt många elaka och hånfulla läkare och annan vårdpersonal.
För mor och far fick mig att förstå att det var för mitt bästa och jag behövde ALDRIG gå genom det ensam!

Älskar att höra pappsen berätta om sin barndom, alla jakthistorier (den om när han tog fyra kronhjortar med fyra patroner inom loppet av sekunder... den kan jag höra om hur många gånger som helst!), skyttetävlingar, jobbhistorier m.m.
Precis som jag kunde höra på om och om och om igen när mor berättade om sin barndom, om hur hon träffade pappa och allt vad upplevde på alla sina rundor på Skånes Djurpark.

Jag känner inte riktigt att jag har så mycket roligt att berätta för mina barn.
Historian om när jag gick i första klass och var ensam tjej i klassen, blev fastbunden med hopprep i cykelskjulet bakom fotbollsplanen och kvarglömd där då rasten tog slut och inte släpptes loss förrän en lektion senare eftersom min fröken inte ens märkt att jag saknades...
...den skrattar både jag och de åt, men jisses vad det gör ONT att komma ihåg RÄDSLAN!
Dan Hylanders ord (dåligt gjord tatuering som senare fixats till...)

Kan dela upp min barndom/uppväxt i två delar.
Ena delen består av smärta, feber, sjukhus, rädsla och ständiga hån över att jag var jag.
Andra delen är mina föräldrar, mitt hem och skyttet.
Jag är sannerligen lyckligt lottad som har möjligheten att välja vilken del av min uppväxt jag helst lever med i hjärtat idag! Inte direkt svårt att välja!!!

 
Jag i Skottland Augusti 2012
 

Åh... vilken lycka...

...att hitta det enda existerande fotoalbum med de ca 20 - 30 foton på mig som tagits under min barndom!
Ett album som jag i över ett år varit övertygad att någon av assistenterna råkat få med i en av 'kastashögarna' vid en av våra utrensningar här! 
Har även hittat en del av min 'förlorade'  pysselsaker och fått lite mer sorterat i pysselhörnan.

Ångesten ligger dock som en stor kvävande tyngd i mig hela tiden.
Att inte veta om jag någonsin kommer att kunna göra något mer med mina händer.
Vore ju inte underligt med tanke på att jag oftast inte ens kan hålla i/ta mediciner själv eller hålla kvar i något mer än några sekunder, och alltid har enorma smärtor i händerna efter allra minsta ansträngning.
Kan ju lätt säga att det kommer att kännas som en grym besvikelse om jag inte klarar av att göra något alls, när jag nu ÄNTLIGEN fått alla pysselsakena på plats och bara har lite sortering av småprylar av.
(Och får hem embossingfön och embossingpulver av kära dottern min...)
Nåja, om jag så bara får gjort en enda liten sak på hela det här året så får jag se det som en enorm seger!
Sakerna har jag ju sedan långt tidigare, så jag förlorar bara investerad tid om det inte skulle fungera alls.
Jag har ju dessutom en Sweet Sweet Sister som också är väldigt kreativ och som säkert gärna tar emot lite prylar till sig och gullungarna. Tänker ändå rensa ut en hel del, så Kaeli och Eljena kan det nog skrapas ihop en 'klipp-och-klistra-hög' åt! ;) De kanske behöver lite till hängsmyckena som de fått välja vars en eller två av varje gång de varit här. Se där, sakerna har ju använts trots allt!
Längtar tills lilla Meelo (en månad idag ju!) får lite mer hull och att vi hittar en dag där de orkar/hinner komma hit en stund, för min kropp har nog tyvärr åkt bil vad den ska för ett par månader... :(

Well... 
 

...annars kan jag ju berätta att jag hade en fantastisk jul!
Första julen sedan mor gick bort som jag inte bara suttit med gråten i halsen och sorgen och saknaden sprängandes i hjärtat.
Lilla julafton var Denice och pappa här och åt middag. Det var en jättemysig eftermiddag/kväll.
Kan knappt fatta att jag fick HELA OUTLANDERSERIEN i nyutgåva i storpocket, av Gullbritt i julklapp (och två fristående Outlanderböcker på engelska i födelsedagspresent!)!!! Helt galet!
Julafton tillbringade jag och Isac först hos pappa några timmar och sedan hela eftermiddagen och kvällen hos älskade Gunvor! Helt underbar dag var det verkligen!
Som tur är fick jag en suverän födelsedagspresent av min läkare (den 19/12) -  penicillin mot min njurbäckeninflammation som vägrat ge med sig i nästan fyra månader, och kortison mot inflammationerna överallt i leder och muskler.
Så trots lite julklappsshopping den 21/12 så hade jag ork att vara med hela julafton, och det är jag så innerligt glad över! Att jag nu får ta en omgång kortison till var väl bara väntat, har ju iallafall större möjlighet till vila nu.
Om det bara inte vore för tand/käk/öron-värken som håller mig vaken hela nätterna...
...men "Något kul ska jag ju ha" som kära mor alltid sa! 


 



Nej... om jag skulle ta och lyssna lite mer på Dan Hylander och fortsätta med alla listor som behöver skrivas över året planerade chili- och grönsaksodlingar...

                                                                           


Med önskan om ett riktigt härligt 2017 från oss här i "BjörkLyckan"!!!
                                      
                                                    
 




Fri...

...jag är äntligen fri!
Det FINNS inte längre några energitjuvar!
Då någon dyker upp så går jag DIREKT. Tja, snarare kräver att personen avlägsnar sig.
(Och om JAG är energitjuv och inte orkar vara annat just då, så ber jag att få vara själv så jag inte ska behöva vara någon som dränerar - för DET har jag gjort vad jag ska i mitt liv!)
Att jag i hela mitt liv fått höra att allt jag gör, tänker, tycker, önskar, uttrycker o.s.v, är fel,
fick mig att bara söka mer och mer bekräftelse från de personer som enbart såg ner på mig och klagade på mig, och ännu värre - på mina barn, och det enda jag 'gjorde åt saken' var att anklaga mig själv och ständigt försöka komma på vad JAG gjorde för fel! Varför JAG inte var bra nog?!
Dagen då jag ÄNTLIGEN kom på att det där är inte människor jag behöver eller vill ha bekräftelse från...
...det var dagen då jag kunde börja andas igen. 
ALLA behöver bekräftelse. Från personer de älskar och blir älskade av.
Jag sökte bekräftelse hos de som aldrig känt ett uns av kärlek för mig, och förut så grubblade jag och grät över att det var så... varför de inte tyckte om mig fast jag försökte göra allt för att de skulle ...iallafall godkänna mig.
Det var ju egentligen så oerhört ENKELT. De tyckte om mig. Eller... de tyckte om att de kunde få mig att känna mig liten, obetydlig, ledsen, tilltryckt, ful, värdelös och dum. Så jag gav dem bekräftelsen... att de var sååå betydelsefulla, viktiga och överlägsna alla andra, att DE hade rätten att tala om för mig hur jag skulle vara eller inte vara... o.s.v om och om och om igen. 
Så SMÅ de var. Tänk att behöva hävda sig så mot andra för att själv kunna känna sig ...bättre?!
Stackars stackars små.

Dagen då jag insåg att ja, det VAR JAG SOM GJORDE FEL, jag gjorde fel som lät dem behandla mig så,
den dagen är både en av de bästa dagarna i mitt liv - och en av de värsta.
För att valet att bli fri innebar också att behöva offra personer som jag UPPRIKTIGT ÄLSKAT och gör än idag.
Att 'ge upp' personer som har en så stor del av ens hjärta är smärtsamt bortom beskrivning, men jag visste ju att BLI FRI skulle innebära den smärtan och att ha gjort ett annat val hade varit att tillåta, och att bli behandlad värre än skit för resten av mitt liv för att rädslan för att förlora de som verkligen är älskade och behövda hade varit större.
Så den sorgen får jag bära med mig!
Det var ju knappast så att de skulle få ha något val - (och då menar jag INTE enligt mig!)
Det är MIN SORG!

Att nu kommit så långt att jag kan LEVA utan rädslor (att någon skulle kunna misstycka på allra minsta sätt) är så otroligt befriande att jag äntligen kan BARA VARA JAG - PRECIS DEN JAG ÄR!
För jag bara ÄR! Jag försöker inte förändra någonting i förhoppning om att det ska vara bra nog för NÅGON ANNAN!
JAG ÄR JU BRA NOG FÖR MIG! Jag är den bästa JAG som jag bara KAN vara!
Jag har MASSOR av fel och brister, både stora och små...
...men jag försöker inte låtsas som att jag är perfekt.
Jag försöker jobba med alla mina fel för att sträva efter att bli den bästa jag kan vara.
Jag har gjort tonvis med fel genom åren - och DET STÅR JAG FÖR!
Det största felet jag gjorde var dock att TILLÅTA!
Kunde sedan gjort valet att bli bitter över alla år jag förlorat,
men jag väljer framtiden. Jag väljer min LYCKA!

För är det något jag insett så är det hur ofantligt lyckligt lottad jag är!
Familjen... så obeskrivligt fantastisk att jag fått ha/har dessa människorna i mitt liv!
Det ÄR sannerligen just obeskrivligt!
Vännerna... 
...köper mitt DRÖMHEM för att hyra ut åt mig!
...ordnar en DRÖMRESA till världens vackraste land, Skottland, för att de förstod att jag stod på kanten och vacklade! Så nu har jag fått uppleva Magins land två gånger, jag som trodde att det alltid bara skulle förbli en dröm! (Edinburgh nästa med hela gänget! ;) )
...jag får underbara presenter och de vackraste brev man kan tänka sig, och alltid precis då den där känslan behövs - känslan av att vara älskad och betydelsefull! Påminnelsen att det finns så mycket att kämpa för!
...äppelmos med chiliflakes, jordärtskockor, flädersaft, vintertäcke till Trassel, påminnelser på FB om att dricka vatten, besök på sjukhuset, blommor (Åh, kära Lucifer!), böcker och en oändlig ström...AV KÄRLEK!

...ett väldigt bra sjukhusbesök. Tja, besöket jag fick alltså!
(Annars kan man väl knappast påstå att ett sjukhusbesök för över 1,5 år sedan p.g.a inflammation i blodkärlen i bl.a ben, njurar och tarmar, och som enbart försämrats sedan dess...som ett BRA sjukhusbesök?!)


...och ALDRIG behöver jag känna att jag måste GÖRA något speciellt, eller VARA på något speciellt sätt för att förtjäna denna KÄRLEK! Jag behöver vara jag!
Om jag har för ont och/eller är för trött för att prata eller sitta upp så är det en självklarhet och inget jag behöver skämmas över!
De gör att jag orkar vara glad! De får mig att 'oftast' kunna gömma undan en hel del av smärtan 'till senare - så jag inte behöver låta dem se det värsta', vilket gör att jag kan få passa på att skratta med mina vänner istället!
Lika gärna som de stannar kvar och tröstar och håller sällskap när smärtan och SKRÄCKEN över vad som hänt med min kropp och mitt liv, och vad jag har framför mig - fullkomligt tar över allting!

Djuren...
...min lilla "Kompis och Sånt", Trasselsuddan som aldrig verkar bli en dag äldre (Skulle bara våga!) och som tydligen bestämt sig att vänstra halvan av kudden är hennes!
...Niclas, som innehar tronen (mitt i sängen - på mig) och övervakar alla i sitt kungarike, och Nåde den som misssköter sig det allra minsta! Assistenterna har det inte alltid lätt här :)
...Troll, som alltid förblir ett TROLL.
Troll ÄR ju bara Troll...
Har ju visserligen blivit ett snällt skogstroll men när det gått en tid så kliar det väl i tassarna och någon bara MÅSTE få sig en smäll!

För att de här tre är LYCKA!


...Knyttet! Oj oj oj...då älskade Vilse försvann så var det onekligen "Vem ska trösta Knyttet?!" 
Svårt att bli tröstad då man inte möts av denna Vilse-katt så här varje gång bilen stannar på gården!
Aldrig mer...

Har aldrig hört en katt skrika så högljutt och förtvivlat som då hans bror försvann,
men nu är det väl oftast "Vem ska trösta oss...?!" ....efter att lilla Knyttet varit inne och torterat oss. 
Nej men han är fantastisk! Ingen kan få sin långa päls helt inkletad med tallkåda som den katten, dra med halva skogen in i min säng (helst barr, mycket barr är bäst!), och han gör det med sådan GLÄDJE! 
Precis som att få klorna klippta, sittandes som en bebis i armvecket, sträcka fram tassarna och 'spreta med klorna', spinnandes! Den katten är så MYCKET, överallt, hela tiden! Helt underbar!
Just så som Knyttekatter är...


Så är det här i Björklyckan
 
just nu!

Lycka. Längtan. Sorg. Glädje. Saknad. Frihet.

Whooops...


Oh sweet life...

...you're so good to me!
Fick ett brev med posten härom dagen.
Ett brev fyllt med vackra ord.
Ett brev fyllt med kärlek.
Ett brev med ord skrivna av någon som tydligt visar att det du skriver är en spegelbild av dig själv...
...för det här var ord från en person som är så enormt fylld med kärlek och välvilja.
En person som blivit min syster.
En person som alltid vill mig väl och visar det!
Hon och många med henne, tycker att jag ska ignorera kommentaren som jag fick till mitt förra inlägg här på MIN blogg...
...men jag är så TRÖTT PÅ ATT HÅLLA KÄFTEN när "folk" tror att de har rätt att anklaga mig för en massa nedsättande saker!
Så jag gör som med det vackra sms:et jag fick för ett tag sedan.
(Väldigt vad jag verkar besvära nu för tiden...)
Jag svarar på mening för mening, men som med det förra påhoppet så blir även det här svårt att svara på p.g.a ofullständiga meningar.
 
 
 
 
Tror du att du är den enda människan i värden som är sjuk och har det svårt? Tror det finns dom som har varken sjukvård, mat eller ens vatten och tak över huvudet men som ändå visar mer medmänsklighet och kärlek än du gör. Många människor har det svårt men att vara så fruktansvärt egoistisk och tar för givet att alla ska ta hand om dig. Vad gör du själv? Och vad gör du för andra? Tror helt säker att du har det svårt och mår dåligt men snälla lilla du väx upp.

Tror du att du är den enda människan i världen som är sjuk och har det svårt?
Eh... nej. Jag VET att jag är en av många miljoner som lider oerhört mycket.
Men det här råkar vara MIN blogg som handlar om MIG.
Det BRUKAR vara så med bloggar faktiskt, men DU kanske inte förstått det?
Just det inlägg som du kommenterade till handlade om MIG och MINA sjukdomar.
Om jag skulle skrivit om alla andra som också är sjuka så hade det lätt blivit lite... jobbigt.
Tror det finns dom som har varken sjukvård, mat eller ens vatten och tak över huvudet men som ändå visar mer medmänsklighet och kärlek än du gör.
TROR du???
Jag VET att det är många miljoner i världen som är utan sjukvård, mat, vatten och tak över huvudet!
Menar du att jag inte visar någon medmänsklighet och kärlek eftersom jag inte skrev om dem i blogginlägget som handlar om MIG?
För du kan inte basera dina antagande om min personlighet på något annat sätt eftersom du inte har en aning om vad jag tycker och tänker.

Många människor har det svårt men att vara så fruktansvärt egoistisk och tar för givet att alla ska ta hand om dig.
Eh... meningsbyggnaden är lite skum. Är det en fråga eller ett påstående?
Ja. Många människor har det svårt. JAG VET DET! Vill du att jag ska neka mig själv vård av alla slag för att andra ska få mina läkartider menar du?
Exakt vad är det som är egoistiskt?
Att jag skrivit ett inlägg om mina krämpor och känslorna om det?
Skulle jag skrivit om någon annan??? Vad är ditt problem med att jag skriver om MIG i MIN blogg?
Och ta för givet att alla andra ska ta hand om mig?
Nej. Inte alla andra. Men de som får betalt för det eftersom de jobbar som assistenter hos mig.
Mina läkare, habilitering och hemsjukvården likaså.
Tar inte Du för givet att de tar hand om dig om Du ligger på sjukhus eller är hos läkaren eller dylikt?
VARFÖR skulle jag INTE ta det för givet?
Vad du menar med ALLA är jag nog för dum för att förstå.
Eller så är det den där biten om att du faktiskt inte känner mig eller vet något om mitt liv mer än vad jag delar med mig om här?
 
Vad gör du själv?
Gör?
Oftast ligger jag i min vårdsäng och försöker stå ut.
Jag åker in till sjukhuset ibland.
Jag försöker att överleva.
HUR SÅ???

Och vad gör du för andra?
Tja... eftersom jag blivit för sjuk för att kunna ta hand om mig själv så blir det ju inte mycket jag kan göra rent praktiskt.
Hur så? Behöver du hjälp?
(Tycker ärligt talat att det verkar som att du behöver en del hjälp.)
 
Tror helt säkert att du har det svårt och mår dåligt men snälla lilla du väx upp.
Hm... det verkar onekligen som att Du TROR att du känner mig.
Ja. Jag har det svårt och mår dåligt. Lindrigt uttryckt.
Är det inte tillåtet att göra det? Eller det gäller bara mig?
Väx upp? Syftar Du på att det är omoget av mig att vara ...sjuk...???!
Är det inte okej för Dig att jag emellanåt blir skräckslagen när mina inre organ håller på att ge upp?
Är det barnsligt att bli ledsen när man trots stora mängder morfin vaknar av att man skriker i sömnen av smärta så plågsam att den paralyserar en?!
Är jag egoistisk för att jag tar emot kateterpåsar och omläggningssaker att använda för eget bruk eftersom min urinblåsa slutat fungera, och kroppen inte vill veta av kateterslangen som är inopererad via bukväggen och därför gör att jag alltid har ett stort infekterat (eftersom jag inte tål mina egna hudbakterier) sår som behöver omläggning ett par gånger om dagen.
Visar jag ingen medmänsklighet för att jag är så självisk att jag är tvungen att uppta vårdpersonals tid var tredje månad då katetern måste bytas och är jag omogen och behöver "växa upp" eftersom jag är ledsen och gråter av smärta när den blir bytt eftersom lokalbedövningen inte fungerar på mig så jag måste genomgå ingreppet utan bedövning?!
"väx upp"??? För att jag erkänner på MIN blogg att jag är livrädd?
Att jag är ledsen.
Att det är allt annat än lätt att gå genom alla undersökningar eller att få nya diagnoser p.g.a en kropp som vägrar fungera.
Är det inte okej att jag är rädd och ledsen för att min ryggrad klämt så många nerver att jag fått en blåsa som slutat fungera (men med kroniska nervsmärtor), tarmar som håller på att förlora sin funktion, ben och armar som inte fungerar som de ska.
Är det inte okej för dig att jag är rädd när mina njurar börjat producera protein och de inte hittar orsaken?
Är det omoget av mig att producera för mycket insulin så att blodsockret hoppar upp och ner på nolltid och tar den lilla gnutta energi jag skulle kunnat råka ha?
Är det inte okej att jag erkänner att det är svårt för mig att acceptera att jag måste ha personer i mitt hem alltid, ofta helt okända, för att jag MÅSTE HA hjälp med allting - inte VILL - ?!
Är det så fel att få panik ibland av vetskapen att det HELVETE man lever i bara blir VÄRRE, och det FORT???!

Antar att Du inte vill veta vad jag tycker men tänker berätta det ändå...
Jag tycker för det första att det är så patetiskt löjligt att Du inte VÅGAR stå för VEM DU ÄR!
Kan du inte skriva ditt eget namn???
Sådan feghet tycker jag speglar Dina ord "lilla du väx upp" väldigt bra!
Jag tycker att det är allt annat än medmänskligt och kärleksfullt att komma med påhopp och anklagelser mot en svårt sjuk person som är TVUNGEN att få hjälp för att kunna överleva för att denna personen TAR EMOT HJÄLP OCH INTE HJÄLPER ANDRA!
Jag tycker det är synd om Dig om Du känner Dig så förbaskat liten att Du måste försöka vara elak och hävda Dig mot någon som mår dåligt... för att känna Dig själv bättre?
Hur medmänsklig och kärleksfull är DU?
Skriver du till många handikappade och hånar dem för att de inte hjälper andra?
Eller det kan möjligtvis inte vara så att Du har något speciellt emot just mig?!
Ett tips! Eftersom du väldigt tydligt inte känner mig ett dugg och inte har någon som helst aning om hur jag lever mitt liv... och det dessutom är väldigt tydligt att du tycker väldigt illa om mig...
...varför inte sluta kontakta mig? Kanske sluta läsa vad jag skriver? Försöka glömma bort att jag
existerar?


Nu ska jag iallafall ta mig genom ett pass med sjukgymnasten...
...berättar jag med risk för påhopp om att vara ansvarig för världssvälten!

Svårt att sova...

...efter en lång och jobbig dag.

Efter tuff medicinering så lyckades jag på något förbaskat skumt sätt i sista minut ta mig ur sängen och få på kläder.
Behövde ha korsetten men insåg snabbt att med allt sittande i bil, väntrum och hos läkare, så fanns det ingen möjlighet till det utan att få fler gigantiska sår.

*Note to self - se till att ringa ortopedtekniska för ny tid till utprovning av nya korsetter (Med plats för inopererade slangar!), korsett-BH, nackkrage, hårda och mjuka knästöd och hård och mjuka fotstöd/skenor.
Passa på att ringa handkirurgen också för ny tid för utprovning av nya handledsskenor och nya fingerstödsringar.
 
Så det fick bli utan korsett, och innan jag ens kommit ut ur huset så SKREK ryggen att den fått nog!
Nåja, försökte att inte lyssna på den, så vrålandet från motorsågarna som höll igång i nacken fick ju desto mer kraft.
Vi åkte och lämnade av Trassel (Av mig även kallad "Kompis & Sånt" av någon för mig totalt okänd anledning!) hos pappa. (Ja! Jag VET! Nu utnyttjar jag honom igen ju! Det är inte klokt vad den mannen ska behöva LIDA p.g.a mig!
Dock verkade både pappsen och Kompis & Sånt attans nöjda med situationen...)
Därefter blev det ett besök på psyk i Eslöv där jag träffade psykologen angående min utredning av ADHD.
Har inte känt att det funnits någon anledning till utredningen tidigare, men för att klara av att handskas med att vara RÄTT sorts mamma till en tonåring med Aspergers syndrom
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/
så tyckte jag, vuxenhabs psykolog, barn och ungdomshabs kurator och min läkare att det vore en bra idé nu.
Det tyckte INTE min kropp!
På väg in till psykologen så släppte naturligtvis en del av tejpen som håller min inopererade kateter på plats,
och gjorde att katetern gled in för mycket och skavde insidan av blåsan rätt rejält.
Kommer inte ihåg mycket av samtalet vi hade mer än att jag försökte komma på vilket jag skulle försöka ignorera mest - smärtan från rygg och höfter eller smärtan från blåsan!

Sedan var det in i bil, sitta i bil, ut ur bil, sitta i rullstol i väntrum och till sist det roligaste av allt - besök hos min Kära Farbror Doktor!
Vid det här laget skrek ryggen så högt att jag tyckte att både jag om omgivningen borde ha hörselskydd!
Min läkare berättade att han fått tag i rätt (?) ortoped och att det som står närmst på listan är ryggundersökning, MR och vanlig röntgen och sedan besök hos ortopeden för att se om det går att rädda nerverna. (Han nämnde inget om hur och jag vet inte om det är för att han inte vet själv, men det spelar mindre roll för jag tror knappt att jag själv vill veta...)
Så... ryggundersökning it is!
Min stackars läkare blev nästan döv på kuppen.
Jag visste inte. Hade verkligen ingen aning. Totalt, löjligt ovetandes om vilken EXTREM smärta man kan ha under en vanlig ryggundersökning.
Att stå rak i ryggen och böja sig framåt var ju inget större problem.
Det är ju min mer eller mindre normala ställning - framåtböjd, liksom hopkurad, eftersom jag inte har styrka nog att hålla mig upprätt.
Att stå rak och böja sig åt SIDAN däremot, det var ju en helt annan sak...
Där ska jag vara glad att min läkare inte anmälde mig för spräckande av trumhinnor eller liknande!
När han sedan petat och tryckt på precis exakt varje punkt som gör ont från nacke ner till höfter (höfter som ska få utsättas för kontrastinjektioner inom kort. Oooh så jag ser fram emot det...) och därmed triggat igång varje smärtsensor som existerar, där var det tydligen dags att peta mer på själva ryggkotorna.
Jag VAR ju egentligen inte så ledsen då, med GRÄT, det gjorde jag!

Jag förstår nu.
Faktiskt gör jag det.
Jag förstår varför min läkare tycker att detta är superakut.
Att rädda tarmfunktion, benfunktion och arm/handfunktion känns nog onekligen akut ja.
Bara att hålla mina utslitna tummar att de hinner bromsa skadorna snabbt.
Det som redan är skadat (som funktionen av blåsan) finns det ju inget att göra åt.

Ja, jag är så pass patetisk att jag är ledsen över det här.
Jag är ledsen över att ha en kropp som är så totalt utsliten att den inte fungerar till någonting längre!
Jag är ledsen över att behöva tillbringa den mesta av min tid liggandes i sängen, med höga doser morfin i mig för att överhuvudtaget stå ut med att orka överleva.
Ja, jag är löjlig och gnällig som tycker att det är jobbigt att jag som biverkning av mina mediciner får så svår dimsyn att jag inte klarar av att läsa.
Ja, jag ÄR VERKLIGEN SÅ FRUKTANSVÄRT BARNSLIG att jag tycker det känns jobbigt när assistenterna måste stoppa in mina mediciner i munnen åt mig eftersom jag inte får armar och händer att fungera.
Ja, jag tycker det är jobbigt när jag ska sträcka ut en arm för att t.ex ta något, och hela armen hoppar utan kontroll.
(Även om ungarna tycker det ser roligt ut när jag "laggar"!)
Ja, det gör mig innerligt panikslagen emellanåt med vetskapen om att ha en kateter inopererad är FÖR FREAKIN' ALLTID!!!
...och ja, det gör mig KNÄCKT eftersom det fungerar allt annat än problemfritt!
23 (TJUGOTRE!!!) penicillinkurer fick jag trycka i mig förra året!
Men jag tycker INTE synd om mig själv!
Jag VET varför min kropp totalkraschat så totalt de senaste två åren!
Och jag är STOLT ÖVER MIG SJÄLV för vad jag lyckats åstadkomma TROTS den här förbaskade löjeväckande kopian till en kropp!

Resten av dagen?
Lyckades på något sätt ta mig ut från läkarens rum (Tror sällan jag varit SÅ tacksam för min rullstol tidigare!),
in på labb och ta bakterieprov från såret runt kateteringång (infektion IGEN - ja, det gör ONT!) och lämna prov för att se om njurarna fortfarande läcker protein. 
Sedan apoteket där det såg ut som att jag höll på med en jäkla storshopping.
Hem till pappa för att hämta Trassel, bjöd pappsen på fika och pratade om läkarbesök (Ja, han får fortfarande veta ALLT, eftersom det är så han vill ha det!), vildsvin och matlagning.
Lyckades sedan på något sätt ta mig hem utan att skrika sönder öronen på min assistent och så fullständigt kollapsade jag på sängen!
Ca fem timmar uppe ur sängen, ryggundersökning, bilåkning och köksstolssittande...
...och det fanns sedan stunder då jag på fullaste allvar funderade över om jag någonsin kommer att ens klara av att SITTA upp i sängen igen!

VÄLKOMMEN TILL MIN VARDAG!!!

Tjoho och tjohej...

...idag ska det firas midsommar!
Kära svärsonen jobbar idag så det blir han, jag och älskade pappsen som ska trycka i oss nypotatis, sill (varmrökt lax med chili för min del), brieost med chilisylt, diverse grönt krafs och en hög annat vi plockat ihop.
Dock inga jordgubbar, som ingen av oss gråter över att vara utan.
Jag fick min dagliga jordgubbsdos i frukostsmoothien.
 
Ska bli lite chilisyltkokning först och sedan drar vi hem till pappsen.
(Han vill att jag ska nämna att det är han som hämtar oss och han är lycklig som kan göra det,
och tänka sig, han känner sig inte ett dugg sämre av att sitta i bilen de få minuterna.
Tvärtom säger han, eftersom han är så glad över att kunna hjälpa mig och därför också blir "hjälpt" själv för att han får träffa mig!)

Är löjligt överlycklig eftersom jag och my Ass Joakim fick ihop en STOR laddning med attans god köttgryta igår!
Det var många timmar i köket, med Bruce Springsteen skrålandes i högtalarna och två stackars hundar (Trassel och Bambi) som inte fick ligga i vägen på golvet.
Köttgryta är förvånansvärt svårt att svänga ihop då man förlorat förmågan att skutta över djur som springer runt benen på en. Faktiskt.
Troll var irriterad över att inte få springa runt benen på oss/få total uppmärksamhet,
så han hämnades genom att hoppa upp på översta bokhyllan och slänga ner alla mina älsklingsböcker på golvet.
Ibland är han lite svår att älska till 100%, den katten!

GLAD MIDSOMMAR OCH HAPPY HALLOWEEN TILL ER ALLA FRÅN ...tja... från mig. 

Det var ju ett evigt tjatande...

...om att jag ska skriva ett löjligt inlägg med random bilder bara för att ha något att göra medan jag sitter här i min feberdimma och väntar på att pappsen ska komma och hämta mig (Aj Aj Aj... farliga saker att erkänna här! Ska jag ha min stackars far till att behöva lida genom att träffa mig nu igen?!!!) eftersom jag ska bjuda honom på lunch idag.
Tycker faktiskt att jag kan få vara lite allmänt snurrig idag och inbilla mig att någon tjatar om ett blogginlägg från mig, med tanke på paniken som jag hela tiden försöker stoppa undan... 
Undrar om min Kära Farbror Doktor ringer idag eller imorgon!
Undrar om han lyckas hitta den där läkaren han inte ens visste vem det var?!
Undrar om det blir akut magnet- och vanlig röntgen idag eller imorgon?!
Undrar om det verkligen ÄR så illa att det inte KAN vänta tills tiden på måndag, som han sa?!
Undrar...
...undrar om det ÄR för sent att rädda de skadade nerverna?!
Undrar vad de ska GÖRA för att stoppa det, så inte nerverna blir ännu mer skadade?!
Undrar om det räcker med ny korsett (På natten också???) för att fixa ländryggen?!
Undrar om det måste till operation för alla rädda alla klämda nerver i nacken?!
Undrar... ...om det kanske ÄR motorsågar som kör mellan nackkotorna trots allt?!!!
Undrar... om jag inte ska ta och låta bli att tänka på allt det där som inte går att låta bli att tänka
på?!

Annars... förutom allt annat elände... så är det en fruktansvärt tung dag just idag.
Två år sedan lilla sötaste mor min lämnade oss.
Undrar fortfarande när jag ska våga ta tag i sorgen...
...när jag ska kunna se någonting som påminner mig om henne utan att få ett knivhugg i hjärtat tillsammans med en spark i magen!
Undrar när jag ska klara av att radera ordet MOR i min mobils kontaktlista...
...och när jag ska sluta sitta med telefonen i handen, på väg att ringa henne, flera gånger varje dag?!
Det är mycket jag undrar idag...
...men som tur är, även mycket jag vet!

Jag vet att det inte finns mycket som går upp mot känslan att sitta på min uteplats och dricka morgonkaffet...
 
 
Att det är fantastiskt att ha en Gull-britt-vän som låter Allra Finaste Lilla Lily flytta hem till min (sin) Älvstubbe här i Björklyckans trädgård...
 
 
 
Jag har mina älskade magiska världar (böcker) att fly till om nätterna då sömnen lyser med sin frånvaro...

Bokhyllor som ska målas i sommar och den vackra termosen och juicepressen i bakgrunden ska få flytta till något mer diskret ställe... just sayin'...

 
Vad vore Björklyckan utan en björk...
...nåja, jag vet att jag framförallt har världens mest fantastiska bokserie:
Outlander av Diana Gabaldon.
Ska härnäst införskaffas och läsas på engelska.
Lycklig för att jag äntligen fått älskade dotter att läsa dem,
och tänka sig, precis som jag trodde så tycker hon att de är bra!
 
 

Jag vet att jag har en assistent som tränar hårt på att lära sig yrkets alla mysterium!

Faktum är att han, precis som sin sambo, är en enastående förmåga!
Även om han inte förstår att ett midjeförkläde inte ska hängas runt halsen, så finns det så oerhört mycket annat han kan. Han kan skriva smärtfyllda sånger...
 
 
 
Jag vet... eftersom jag aldrig får en chans att INTE veta...
...att jag har en TROLLkatt som ser till att låta mig och sin omgivning veta att vi lever!
 
 
 
 
 
Jag vet att jag har en Trasselsudd som är oersättlig!
 
 
 
 
 
Jag vet att en jordgubbssmoothie, kaffe med iKaffe (havremjölk, eftersom den här tanten inte fixar det där med mjölkprodukter eller vetemjöl... fast jag brukar inte ha vetemjöl i kaffet ändå!) och kokosolja i, tillsammans med listskrivning, är ett attans bra sätt att tillbringa morgonen när man omöjligt kan komma ur sängen och fixa det därade frukosteriandet ute i trädgården!
 
 
 
Jag undrar mycket och vet mycket.
Undrar hur jag kan veta så mycket med tanke på hur jag är...
 
 
Tar väl en kopp kaffe till då så kanske saker och ting rättar till sig...
Så! Nu har ni fått det där omtjatade random inlägget som ni aldrig bad om!
 

Kära Dagbok...

...jag är förbluffad!
Förstummad!
Fullständigt omtumlad.

Jag använde mig av färdtjänst idag!
Jag VISSTE hur man gör! *lyckligt förvånad*

Min pappa var med sin äldsta dotter,
först på ett läkarbesök och sedan var de PÅ BILTEMA!
De spenderade tid tillsammans!
Undrar för mig själv (här i min dagbok!) hur många "anonyma" sms HON får nu om att försämra sin pappas hälsa?!!!



"Förlåt dem, ty de vet icke vad de gör?!"

Att man kan vara så FYLLD av självförakt över det faktum att man aldrig lyft ett finger för att hjälpa en annan människa (om man inte själv får någonting ut av det, men inget ANSTRÄNGANDE för böveln) och därför genom att spegla sig själv försöker trycka ner andra för att lyfta sig själv. (Hade hellre ständigt velat befinna mig på botten än att lyfta mig på andras BEKOSTNAD! Och detta ständiga behov om att påpeka att andra inte har empati.... erh...hrmm.... som NU t.ex... är det min fars mående som det handlar om?
Eller är det så sssynd (ska helst sägas med gullig (*läs pinsam)  läspning, för då får man kanske som man vill?) om en själv för att man råkade avslöja sitt rätta jag igen, så lite mer självömkan behövs?!


Jag började spy ur mig allt äckligt som samlats.
Hoppas innerligt att jag snart är FRI från det förgiftade skitet för det gör mig bara mer illamående att behöva kännas vid det igen...

Synligen...

...så ÄR Troll en KATT!

Gammal bild dock samma katt. Faktiskt.

Dock så hade kattskrället kunnat lura mig om jag gjort bedömning enbart efter ljuden han påtvingade mig ca 2/3 av senaste förekomna natt.
Har återigen ingjutits vissa MISStankar om att han egentligen är en förklädd ko.
 

Svar på sms...

Mitt svar till det sms som skickades till mig igår,
har blivit genomläst och godkänt av min far innan det publiceras här!


Måndag 8 Juni 2015
12.17
 
Hej.
Som jag har förstått är du en vuxen, relativt smart person.
Varför då låta någon som har svår kol ligga och köra arbetsföra unga människor till och från deras arbete + att bara tanken på att låta någon (som skulle kunna vara mycket piggare och må bättre) köra dig.
Det finns ju faktiskt färdtjänst.
Du skulle kanske tänka lite mer på din far (empati).
Det finns ett ord: förskonade, man behöver inte lasta över alla sina bekymmer och journaler.
Det gör man inte till en människa man vet blir orolig, det är icke kärlek.
En dag står du där och undrar vad kunde jag gjort mer för de människor som betytt något.


Eftersom jag uppfattat det här som något du vill ha svar på och jag aldrig tidigare besvarat påhopp från den så kallade familjens håll för att min mor inte har velat det och i alla år bett mig att bara stå ut med allting för hennes skull, så har jag iallafall bestämt mig att som en engångsföreteelse faktiskt svara nu.


"Som jag har förstått är du en vuxen, relativt smart person."

Jaha? Om Du har förstått det, varför då tro en massa saker om mig och mitt liv,
varför tro att en relativt smart person skulle göra de saker Du anklagar mig för att göra?!
Kan passa på att tipsa Dig om att Du borde ordna någon annan, mindre förvirrad, till att förse Dig med information om mitt liv!


"Varför då låta någon som har svår kol ligga och köra arbetsföra ungdomar till och från deras arbete..."

KÄNNER Du min pappa?
Jag LÅTER inte honom göra någonting!
Min pappa har en egen, väldigt stark vilja, och han hade blivit väldigt arg om jag inbillade mig att jag kunde bestämma över honom!
Till skillnad från vissa andra så TYCKER JAG INTE OM ATT GÖRA MIN PAPPA ARG!
Jag vill att han ska vara GLAD!
Om Du hade fått rätt information från Din faktaleverantör, så hade Du vetat bättre om vad som händer här,
men jag ska berätta lite för Dig eftersom jag tycker synd om Din informatör som inte verkar ha det så lätt så kan Du ju informera den stackaren...
Eftersom jag ju dock är en relativt smart person, så kan jag ju lätt räkna ut att Du syftar på Denice och Joakim.
Joakim tar tåget från Perstorp och sedan cyklar han från stationen i Höör till sitt arbete.
(Förstår att du är orolig för min far!)
Denice tar också tåget från Perstorp minsann, och sedan tar hon sin kickbike, går eller blir körd av sin morfar från stationen i Höör till sitt arbete.
Vilket kan vara det jobbigaste för pappa då han sitter i bilen?
Det faktum att deras arbete är i mitt hem, och att det kanske är extra ansträngande att köra bil just HIT, så det är därför Du är så bekymrad?
De gånger min pappa kör någon hit så gör han det av egen fri vilja!
Anledningen till den viljan, och svar på det faktum att han blir omyndigförklarad har han bett mig hälsa att han själv tänker prata med Dig om.

 
Fortsättningen på meningen är ju ingen fullständig mening, och väldigt underligt formulerad,
så jag väljer att dela upp den i två delar så att jag kommenterar innehållet i parentesen sist:
"+ att bara tanken på att låta någon köra dig."
 
 
- bara tanken på?  Din tanke på det? Tänk inte på det då!
- att låta någon?  Du tillskriver mig sannerligen mycket makt!
- köra dig?  Skulle jag vara så besvärlig att köra eller?
 
 
"(som skulle kunna vara mycket piggare och må bättre)"
 
Du menar alltså att min pappa vore mycket piggare och mådde bättre om det inte vore för MIG!
Du anklagar på fullaste allvar mig för att försämra min pappas hälsa!
Detta KRÄVER min pappa att själv svara på!
Jag är ingen läkare  (verkligen ingen KOL-specialist som kan avgöra om en patient som jag aldrig träffar skulle varit piggare och mått bättre om han körde bil lite mer sällan!) och varken KAN eller FÅR ställa några diagnoser, men eftersom jag träffar min pappa väldigt ofta så kan jag iallafall lätt uttala mig om att han VORE BETYDLIGT GLADARE om han hade haft fler personer som ställde upp och hjälpte honom hemma.
Eller iallafall hörde av sig oftare, om så bara för att höra hur han har det! Han hade säkerligen inte mått sämre av att personer som påstår sig bry sig om honom hade VISAT HONOM DET!



"Det finns ju faktiskt färdtjänst."

Återigen... om Du faktiskt fått rätt information, så hade du också vetat att jag är VÄL informerad om att det finns färdtjänst.
Inte nog med att jag VET det, jag är även beviljad att använda tjänsten.
Och tänka sig - det ÄR ju faktiskt precis vad jag GÖR med! OFTA!



"Du skulle kanske tänka lite mer på din far (empati)."
 
Om jag enbart räknar med de senaste två åren så kan jag ju berätta lite om vad JAG har GJORT då JAG har tänkt på min far.
Direkt efter min mors bortgång så "flyttade" jag hem till Hasslebro i ca en månads tid eftersom min pappa ringde klockan fem på morgonen och bad mig om det. Jag gjorde det utan att tveka en sekund eftersom jag TÄNKTE PÅ MIN FAR och tydligt såg att han då var i det skick att han varken sov eller åt. Han orkade inte fixa med mat eller kom ihåg sina mediciner.
Det första jag fick göra var att plocka undan ALLT av min mors personliga saker som låg framme.
Sedan tömma låda efter låda, hylla efter hylla, skåp efter skåp och garderober med alla hennes saker eftersom min pappa ville få bort allt så fort som möjligt.
Det var hans sätt att kunna orka gå vidare på.
Jag gjorde mitt bästa att ordna med näringsrik mat, fixa med städning, tvättning och med begravningen.
Jag följde med min far på vildsvinsjakt, och vi satt ofta uppe halva nätterna då pappa berättade i timmar om sitt liv med mamma.
Jag fanns där och fick bevittna hur oerhört ledsen och besviken han var när så skrämmande FÅ, och fruktansvärt SÄLLAN någon från familjen hälsade på eller ens hörde av sig till honom!
ALLA HADE VI VÅR EGEN SORG...men pappa BEHÖVDE sin familj då!

Det är aldrig någon som ens frågat honom om varför han valde att skriva
"Det blev annorlunda!"  i mors dödsannons!

Jag stannade kvar i Hasslebro och hjälpte min pappa tills han efter begravningen kände att han kunde orka själv.
HANS VAL!    HANS BESLUT!

Efter det så har jag pratat med honom i telefon 1 - 2 ggr/dag utöver det jag träffar honom.
Min pappa ringer mig VARJE morgon (från en telefon som jag tankar varje månad) för att ha sällskap till frukosten.
Jag har hjälpt honom med ansökan så han fick tillstånd till parkering för handikappade.
Denice och jag tar hand om all hans tvätt.
Klipper klorna på Mia. o.s.v...

Jag FÖRSTÅR verkligen varför DU anser att JAG borde TÄNKA MER PÅ MIN FAR!

Tycker du ska fråga min far vad HAN tycker!


"Det finns ett ord: förskonade, man behöver inte lasta över alla bekymmer och journaler."
 
Antar att ordet du menar är förskonande.
Nej, alldeles riktigt. Det behöver man ju inte.
Någonsin tänkt tanken på att fråga min far vad HAN tycker om det vi pratar om som att DELA sina bekymmer?
Jag, pappa och Mona träffades just för att pappa var så arg över att ha blivit omyndigförklarad även över detta!
Inte nog med att han tydligen inte kan avgöra själv om och när han bör köra bil (eller det handlar kanske om vem han har i bilen och vart han kör), han har inte heller förmågan att själv bedöma om han klarar av att höra om sina barns bekymmer (eller det här kanske handlar om att det är beroende på vems bekymmer han blir belastad med).
För min pappa är ju verkligen känd för att ha så svaga nerver att han har svårt att hantera sina känslor. :/
Pappa ville göra det tydligt och klart för Mona att HAN inte har några problem med att ta emot (DELA MED SIG enligt honom och mig - på båda hållen!) information om sina barns hälsa och bekymmer.
Eftersom Mona sagt åt mig* några gånger att jag inte ska "oroa" pappa, så frågade jag naturligtvis pappa direkt om det var så att han tyckte att jag skulle sluta berätta allt om t.ex min hälsa, för honom.
ÄVEN DET HÄR ÄR EN SAK MIN FAR VILL PRATA MED DIG OM!
Kan iallafall tala om att jag fick LOVA honom att ALDRIG undanhålla NÅGOT för honom!
Allt annat än HELA sanningen om hur jag har det vore en lögn för honom, och min far tål inte lögner!
sagt åt mig*... Av någon för mig obegriplig anledning, så har alla mina så kallade syskon (utom Mona som enbart sagt åt mig om denna enda saken) alltid ansett sig ha rätten att säga åt mig en massa även om jag inte bett om "råd"!  Säga åt mig vad jag ska göra och inte göra. Vad jag ska tycka och inte tycka. Hur jag ska se ut och inte se ut. Hur jag ska ha mitt hem och inte ha det. Hur jag ska uppfostra mina barn och hur jag inte ska uppfostra dem. Om jag ska dricka och om jag inte ska dricka.
Jag undrar hur mina så kallade syskon hade reagerat om jag sagt åt dem på det sättet de alltid gjort?!

Höll på att fråga om Du riktigt ärligt talat TROR innerst inne att jag är så DUM att jag någonsin skulle göra NÅGOT för att oroa, såra eller skada MIN EGEN FAR som betyder ALLT för mig!
Men Ditt sms visar ju övertydligt vad Du tror och tycker!

Har du någon gång funderat över hur pappa MÅR när han har familj som aldrig hör av sig?!
Hur han känner det när hans barn omyndigförklarar honom?!
JAG vet hur hårt det påverkat honom, hur väldigt arg och besviken det gjort honom!
Men Du kanske tror att det är mer omtänksamt och empatiskt, och mindre oroande för honom att man omyndigförklarar honom och genom att aldrig höra av sig till honom än vad det är att åka bil med honom och/eller prata med honom om hur man mår. Verkar ju... rimligt... :/
Det är väl klart att Du tycker att jag inte ska berätta om mina bekymmer för min pappa, när ett av mina "bekymmer" är att jag får sms med diverse anklagelser från en person som överhuvudtaget inte ens känner mig!


"Det gör man inte till en människa man vet blir orolig, det är icke kärlek."
 
Alldeles riktigt det med, det gör man ju inte!
Men man delar med sig av det till sin far, som han vill veta.
Man undanhåller aldrig något för honom eftersom han bett om det.
Det gör man till någon som står en oerhört nära, oavsett vad det gäller.
DET ÄR KÄRLEK!

Kan ju berätta att jag hade en mor som oroade sig svårt över sin svärson.
Hennes svärson som betydde oerhört mycket för henne mådde inte helt bra,
och min mor oroade sig eftersom hans barn och deras mor delade med sig till honom om hur de hade det.
Ibland då de inte mådde bra så LÄT de honom köra dem till sjukhuset.
Mor var väldigt oroligt för hur detta påverkade svärsonens hälsa!
Jag brukade säga att han säkert hade så pass med sunt förnuft att han själv kunde säga ifrån om det skulle vara så att han riskerade att bli sjukare av att köra bil.
Och att han antagligen var som de flesta andra pappor som bryr sig om sina barn, att han ville veta hur de hade det!


"En dag står du där och undrar vad kunde jag gjort mer för de människor som betytt något."

Den dagen har jag aldrig skjutit på till framtiden.
Så ofta jag kan så gör jag allt i min makt av vad jag klarar av för de som betyder något!
Kan med glädje känna att jag ALLTID har gjort vad jag kan - och mer därtill - för mor och far!

Jag fanns där för min mor då hon fick sin hjärtinfarkt. Satt med henne och väntade timmarna innan operationen.
Jag satt på hennes rum när hon kom tillbaks från operationen. och stod på samma ställe i över fyra timmar och höll ner hennes arm som hon hela tiden glömde att hon skulle hålla stilla.
Under de åtta dagar hon låg på sjukhuset så fanns jag i Hasslebro med pappa som hade lunginflammation och var jättesjuk!
Jag storstädade huset, tvättade all tvätt som samlats medan mor varit sjuk månaderna innan, och jag lagade MASSOR, MASSOR av mat och frös in i portioner för att jag ville underlätta för mina föräldrar.
Den första veckan efter mor kommit hem fick jag hjälpa henne att förflytta sig till, fåtöljen, toaletten och sängen eftersom hon var helt för svag för att gå själv. I tre veckor var jag i Hasslebro och hjälpte till. En gång under första veckan så kom Mona dit och dammsög. Det var den enda av mina så kallade syskon jag såg till under de tre veckorna.
Mina föräldrar har berättat hur de tyckte att DET kändes!
Av en så kallad syster fick jag höra "att det är ju SJÄLVKLART att man ställer upp i en sån situation!"
Ja. JAG tyckte det!

Jag har alltid förstått att mor och far sannerligen bara bett om hjälp om det varit totalt oundvikligt - knappt då!
Och det har inte funnits någon mening med att erbjuda sin hjälp, eftersom den alltid garanterat tackats nej till.
Men jag har otaliga gånger utan problem förstått att det har behövts hjälp och att det enda man kunnat göra är att bara...hjälpa med det som behövts och det man kan. Och tänka sig - de har alltid tagit emot hjälpen med glädje varje gång!
 
Så om jag någon dag frågar mig själv om jag kunnat gjort MER för mina föräldrar så är svaret hur lätt som helst -
JA! Det finns MYCKET mer jag kunnat gjort, men allt det jag HAR gjort VET jag har uppskattats och jag vet att det varit mer än tillräckligt!

Jag har ALLTID funnits där då de behövt mig!

Om jag kunde gjort något mer för andra människor om BETYTT något?
Jag försökte i MÅNGA år att ställa upp för så kallade syskon.
Suttit barnvakt till barn som betytt oerhört mycket.
Hjälpt till med student och födelsedagsmiddag.
Försökte förgäves i år efter år att få bekräftelse från personer som jag ALDRIG varit bra nog åt.
 
Av en så kallad syster fick jag höra:
"Jag räknar dig inte som min syster mer.
En av mina döttrar var ledsen p.g.a dig.
Det visade sig sedan att du aldrig hade gjort henne något,
men jag kan ALDRIG förlåta dig!"

Jag har aldrig kunnat göra rätt eller vara rätt.
Ditt sms om något visar ju det!
Och idag är jag så innerligt lycklig!
Blev genuint lycklig den dag jag insåg att de jag förgäves sökt bekräftelse från,
de jag försökt BETYDA något för...
...inte är personer som jag VILL betyda något för!

Personer som kan behandla min pappa så illa,
genom att inte finnas där för honom utan dessutom istället ifrågasätta hans förmåga att bestämma över sig själv och sitt liv - det är personer jag är glad att slippa!
Personer som när deras far förlorat sin livspartner kanske borde försöka förstå att man behövde sätta sig in i hans situation och göra allt i sin makt för att hjälpa och finnas där, kanske förstå att iallafall en par ord varje dag för att höra hur det är och om det finns något man kan göra, hade uppskattats av honom.
Personer som inte kan göra en sån minimal "uppoffring" är jag så tacksam att ha utanför mitt liv.
Nej, personer som ändå aldrig ens brytt sig om mig eller uppskattat allt jag försökt göra för dem...
...är jag innerligt tacksam över att slippa.

Har Du ställt frågan till Dig själv?
Har DU kunnat göra mer för personer som betytt något?

Annat än att tro Dig veta saker om personer Du aldrig har kontakt med men ändå anser Dig känna så väl och tro Dig ha rätten till att döma?! 

Kära Dagbok....

...jag förstår att alla undrar vad jag gjort sen sist jag skrev här och varför det är så länge sedan jag skrev senast.
Det är lätt att förklara.
Jag ha haft ONT!

Förklarar mer sen...



...blir det bra?
Bra.
 

Kära Syster och Kära Dagbok...

...hur står du ut?

Igår natt var jag vaken nästan hela natten.
Smärtan har tagit ett strypgrepp runt varje liten del av mig.
Jag kippar liksom efter andan och lyckas väl få i mig just så pass mycket känsla av smärtlindring att jag nätt och jämt står ut med att överleva.
 
Jag hade iallafall turen att få ha min personliga assistent sittandes hos mig,
och låta mig få prata även om jag misstänker att mycket av det jag svamlar om i det smärtstadiet är så förvirrat att det måste vara oerhört svårt att få något sammanhang eller någon mening ur det jag snyftar ur mig.

Iallafall så ställde hon en fråga som jag fått många gånger förr,
fast aldrig ställd på det här sättet.
Med empati. Med frustration. Nästan lite med någon form av (panik?) hopp om att inte få ett svar?
 
"Hur står du ut?"

Jag har alltid haft svar på den frågan tidigare.
Det har varit LÄTT att svara!
"Det gäller att tänka på det positiva,,, som det ju faktiskt finns mycket av!"
"Jag har barnen ju!"
Tja... allt det där självklara som gjort mig stark.
Allt det där som jag har så oerhört mycket av... allt det fina i mitt liv!

Allt det finns kvar.
Men det gör smärtan också.
Och den växer.
Den har spridit sig så att det inte längre finns någon del av mig som är smärtfri - någonsin!

Och som den gjort de senaste dygnen,
som den gör i allt tätare perioder som varar allt längre,
så har den nu tag i mig i ett så stenhårt grepp att jag inte längre kan hitta knep att ta mig ur det greppet...
...inte ens för att komma upp till ytan länge nog för att hinna ta ett nytt andetag.

Jag står inte ut längre.

Om

Min profilbild

MiseryWitch