...än ett av de där timmes- tvåtimmes- långa telefonsamtalen med pappsen vi har ibland på kvällarna!
Vi ringer till varandra i princip varje morgon eller förmiddag, oftast bara för att kolla hur den andra mår, få höra om det finns några planer för dagen och vad som har eller ska förtäras till frukost.
Han kommer även inom och hälsar på minst en eller två gånger i veckan, vilket han gjorde idag och det betyder så galet mycket att få se hans glittrande blå ögon och lyckan hos både "gammelhusse" och Trasselsuddan när de träffar varandra. ALLA djur i världen borde få ha en egen gammelhusse! Finns nog inget bättre de kan ha!



Ikväll pratade vi både om hur det var när han var liten och hur det var när jag var liten.
Jag berättade om hur lycklig jag är över mitt återfunna fotoalbum, och känslan av att se mig själv som en strålande lycklig liten unge. Ingen som ser de bilderna kan ana att det finns ständig smärta, rädsla för smärtan och sjukdomar och även rå mobbing från tidig ålder... därför att med mor och far har jag ALLTID bara känt total trygghet och lycka! Tror inga föräldrar kunnat visa tydligare än de att deras barn är det viktigaste i världen för dem!
Alla dessa sjukhusbesök och smärtsamma undersökningar jag fick gå genom direkt från födseln, och mina föräldrar lyckades ändå med det otroliga att få mig till att jag idag känner mig TRYGG då jag kommer in på ett sjukhus, aldrig rädd, och det trots så vansinnigt många elaka och hånfulla läkare och annan vårdpersonal.
För mor och far fick mig att förstå att det var för mitt bästa och jag behövde ALDRIG gå genom det ensam!

Älskar att höra pappsen berätta om sin barndom, alla jakthistorier (den om när han tog fyra kronhjortar med fyra patroner inom loppet av sekunder... den kan jag höra om hur många gånger som helst!), skyttetävlingar, jobbhistorier m.m.
Precis som jag kunde höra på om och om och om igen när mor berättade om sin barndom, om hur hon träffade pappa och allt vad upplevde på alla sina rundor på Skånes Djurpark.

Jag känner inte riktigt att jag har så mycket roligt att berätta för mina barn.
Historian om när jag gick i första klass och var ensam tjej i klassen, blev fastbunden med hopprep i cykelskjulet bakom fotbollsplanen och kvarglömd där då rasten tog slut och inte släpptes loss förrän en lektion senare eftersom min fröken inte ens märkt att jag saknades...
...den skrattar både jag och de åt, men jisses vad det gör ONT att komma ihåg RÄDSLAN!

Kan dela upp min barndom/uppväxt i två delar.
Ena delen består av smärta, feber, sjukhus, rädsla och ständiga hån över att jag var jag.
Andra delen är mina föräldrar, mitt hem och skyttet.
Jag är sannerligen lyckligt lottad som har möjligheten att välja vilken del av min uppväxt jag helst lever med i hjärtat idag! Inte direkt svårt att välja!!!

 

 

...att hitta det enda existerande fotoalbum med de ca 20 - 30 foton på mig som tagits under min barndom!
Ett album som jag i över ett år varit övertygad att någon av assistenterna råkat få med i en av 'kastashögarna' vid en av våra utrensningar här! 
Har även hittat en del av min 'förlorade'  pysselsaker och fått lite mer sorterat i pysselhörnan.

Ångesten ligger dock som en stor kvävande tyngd i mig hela tiden.
Att inte veta om jag någonsin kommer att kunna göra något mer med mina händer.
Vore ju inte underligt med tanke på att jag oftast inte ens kan hålla i/ta mediciner själv eller hålla kvar i något mer än några sekunder, och alltid har enorma smärtor i händerna efter allra minsta ansträngning.
Kan ju lätt säga att det kommer att kännas som en grym besvikelse om jag inte klarar av att göra något alls, när jag nu ÄNTLIGEN fått alla pysselsakena på plats och bara har lite sortering av småprylar av.
(Och får hem embossingfön och embossingpulver av kära dottern min...)
Nåja, om jag så bara får gjort en enda liten sak på hela det här året så får jag se det som en enorm seger!
Sakerna har jag ju sedan långt tidigare, så jag förlorar bara investerad tid om det inte skulle fungera alls.
Jag har ju dessutom en Sweet Sweet Sister som också är väldigt kreativ och som säkert gärna tar emot lite prylar till sig och gullungarna. Tänker ändå rensa ut en hel del, så Kaeli och Eljena kan det nog skrapas ihop en 'klipp-och-klistra-hög' åt! ;) De kanske behöver lite till hängsmyckena som de fått välja vars en eller två av varje gång de varit här. Se där, sakerna har ju använts trots allt!
Längtar tills lilla Meelo (en månad idag ju!) får lite mer hull och att vi hittar en dag där de orkar/hinner komma hit en stund, för min kropp har nog tyvärr åkt bil vad den ska för ett par månader... :(

Well... 
...annars kan jag ju berätta att jag hade en fantastisk jul!
Första julen sedan mor gick bort som jag inte bara suttit med gråten i halsen och sorgen och saknaden sprängandes i hjärtat.
Lilla julafton var Denice och pappa här och åt middag. Det var en jättemysig eftermiddag/kväll.
Kan knappt fatta att jag fick HELA OUTLANDERSERIEN i nyutgåva i storpocket, av Gullbritt i julklapp (och två fristående Outlanderböcker på engelska i födelsedagspresent!)!!! Helt galet!
Julafton tillbringade jag och Isac först hos pappa några timmar och sedan hela eftermiddagen och kvällen hos älskade Gunvor! Helt underbar dag var det verkligen!
Som tur är fick jag en suverän födelsedagspresent av min läkare (den 19/12) -  penicillin mot min njurbäckeninflammation som vägrat ge med sig i nästan fyra månader, och kortison mot inflammationerna överallt i leder och muskler.
Så trots lite julklappsshopping den 21/12 så hade jag ork att vara med hela julafton, och det är jag så innerligt glad över! Att jag nu får ta en omgång kortison till var väl bara väntat, har ju iallafall större möjlighet till vila nu.
Om det bara inte vore för tand/käk/öron-värken som håller mig vaken hela nätterna...
...men "Något kul ska jag ju ha" som kära mor alltid sa! 





Nej... om jag skulle ta och lyssna lite mer på Dan Hylander och fortsätta med alla listor som behöver skrivas över året planerade chili- och grönsaksodlingar...