MISERYWITCH

...om det egentligen är någon som läser här?
Inte för att det spelar mej någon jättestor roll, men det vore kul att veta.
Jag lär ju fortsätta skriva även om det bara är den där plågan/pesten/pinan (att jag ALDRIG minns vilket!?!) som läser.
Så HAND UPP den som vågar erkänna!

Har bestämt mej för att börja öva upp mitt skrivande igen.
Helt för min egen skull.
Ska till Skottland (JAAA!!! FATTA ATT DET ÄNTLIGEN SKA HÄNDA!?!) på pilgrimsvandring i sommar,
och då tänker jag passa på att dra med mej block och penna.
Stooora planer med andra ord.

Sedan är det konfirmation också som gäller i år.
Det känns som ett ofantligt bra år det här!

Varför jag skrivit hur mycket som helst och inte nämnt Dan Hylander?
Ja, det kan man ju fråga sej.
Var uppe i Karlshamn i fredags för att se Dan och Orkester och det var något av det mest otroliga jag varit med om.
Känslan när de spelade "Vargtimme" var något så otrolig att jag inte hittar ord för det!

Många tankar och känslor som rördes runt den kvällen,
och jag har fortfarande inte fått ordning på dem.

Hade dessutom många timmars underbart prat med finaste Berit!
Tja, en sanlös helg helt enkelt.
Här är några glimtar...

Jag med Svante Karlsson och Berit...



Johan Hängsel och den galna stalkern...


Allra bästa Herr Bark...


Bobby Djordjevic och någon typ som terroriserade honom hela kvällen...



Helt galet bra var det, det bästa jag upplevt med Dan...


*LYCKA*


Den finaste jag vet!



...och på lördag är det dags igen.

...ett eller två längre inlägg här till ikväll/natt.
Tror det är just vad jag behöver göra just nu.
Skriva.

Kanske något att fundera på...
...kan bli författare när jag blir stor.

...från ringar i ansiktet nu.
Eftersom alla ringar ändå måste plockas bort innan operationen så tog jag mej en funderare...
...och kom härom natten på att jag tror jag ska strunta i att sätta tillbaks ringarna i näsa och läpp.
När jag väl bestämt mej så kändes det som att jag inte kunde bli av med dem fort nog,
och idag lyckades jag plocka av alla tre ringarna själv.
De i örat får plockas med tång dagen innan operationen, och de ska i sedan igen.

Känns så...rätt!
Befriar mej från gamla spöken...ett efter ett...!

Livet är rätt så häftigt ändå.

Ja. Det är en dag jag alltid kommer att ha liggande tillgänglig i minnesbanken...
...att plocka fram vid behov. Och tro mej! Det kommer att vara OFTA!

Den här dagen var dessutom en mycket speciell födelsedag.
Älskade broder Kent skulle fyllt 49!
Det har varit 20 år av den svåraste saknad...
...men jag LOVAR Kent, jag rockade för dej på KB!

Det var också en dag då jag äntligen fick träffa min söta önskevän Maria igen.


Hade några fantastiska timmar ihop med Maria och hennes man Micke.
Längtar tills jag har återhämtat mej efter operationen för då ska jag åka upp och våldgästa i Falkenberg!
(Kanske till visfestivalen som jag tror är i början av juli!?!)

Mötte upp med underbara vännerna Berit och Eva innan vi begav oss till KB och en fullständigt magisk kväll.
Först spelade Anna Hertzman några låtar och jag och Denice konstaterade åter att den tjejen har en av de bästa rösterna vi någonsin hört! När hon sjunger så känns det i ryggraden och man blir helt gråtfärdig av lycka så vackert det är.
Det blir ju inte sämre av att hon är en helt UNDERBART HÄRLIG person.
Jisses vad den tjejen inspirerar!

Dan Hylanders konsert?
Allvarligt talat har jag svårt att riktigt hitta rätta orden för att beskriva hur makalöst bra det var.
Hela gänget (+ Anna OCH Calle Kristiansson) är så ...så... *
* fyll i med alla positiva superlativ ni kan komma på





Jupp, jag trodde inte heller att Jannike kunde bli vackrare...
...men med den frisyren var hon nästan...overklig!


Jag stod så perfekt för att se min favoritbassist (och en av mina stora favoriter på sång också!) Bobby
Djordjevic riktigt bra. Enda nackdelen med att stå där är att jag missar Jannike så mycket.







En helt otrolig upplevelse var att få höra både "Turkos" och "Vargtimme" live!
Och "Höst". Det var totalt obeskrivligt. Vilken magi när hela publiken sjöng och se Dan riktigt tagen av stunden.
Det var så förbaskat fint att man nästan grät.

Och så kom en annan obeskrivlig höjdpunkt.
Bobbys bas-och-sångsolo i "Höst".
Jag bara dog en smula.
Tänk då när jag ska få se TAKLA MAKAN (bandet där Bobby sjunger) live!?!

Tyvärr måste även en sådan här magisk föreställning ha ett slut.


...men inte var magin slut där.

Köpte Dans nya cd/dvd "Förscenad" och fick den signerad...





Ska ha med den till sjukhuset och börjar funderar om man kanske kan koppla upp den direkt till droppet!?!

Jag och Denice följde med hela gänget till hotellet där jag fick tagit foto ihop med var och en av dem.
De bilderna ska pysslas ihop i mitt Dan-album sedan när jag börjar bli människa igen.
På plats på hotellet så var jag ju tvungen att plocka upp nya skivan för att läsa genom vad det var för låtar m.m.
Och min käre Dan... det där räknas verkligen inte som "en liten present" eller "liten överraskning"!!!
Var för chockad för att varken kunna skratta eller gråta riktigt, det blev liksom någon konstig blandning.


Det bästa med hela med hela kvällen var nog ändå att jag fick chansen att tala om för Dan hur VIKTIG han har varit och ÄR för mej.
Att jag önskar så att mitt nuvarande jag kunde få tala om för mitt dåvarande jag att en dag ska du få chansen att berätta det för honom!

Fick krama om och njuta en extra stund av alla de underbara...

Med Caroline Melin och Nina Åkerlund


Med Janne Bark


Med Johan Hängsel


Tre försök med Tomas Pettersson


Med min älskade Jannike


...och med den alltid så amazing Bobby.


Nu laddar jag för fredag.
Ska till Karlshamn tillsammans med Berit för att se Dan och gänget välta nästa ställe...

För övrigt kan jag tala om att nertrappningen av alla painkillers går alldeles utmärkt.
Att värken håller på att KNÄCKA mej fullständigt och att jag nog är världens lyckligaste människa!

...det är inte så att det inte händer något i mitt liv.
Inte heller att jag glömmer bort att blogga.
Det är bara det att jag har fått en ny dator...
...men inte kunnat installera photoshop än.
Inlägget jag planerar behöver bildbevis.
Massor av bildbevis!
Bilder som behöver redigeras en del.
(Ja, orsaken är att jag är en så urusel fotograf men DET behöver väl inte nämnas?)

Har dessutom börjat räkna ner tills operationen.
17 freakin' dagar kvar!!!

Tyvärr tar det upp mycket av min tid med en hel del både nödvändigt, men också alltför mycket onödigt tänkande och grubblande.
Rädslan har inte avtagit på något sätt om jag nu ska uttrycka mej väldigt milt.
Blir minst sagt irriterad på mej själv, men vad hjälper det?!
Kanske bättre att jag ser till att börja uppföra mej ordentligt?

Fortsätter planera nästa inlägg en stund till alltså...
...medan jag kör "epilog", "turkos" och "vargtimme" om och om och om och om igen.
Missat dem? Aj aj aj, se genast till att reparera skadan då!

...blev det såklart.
Men med mej bakom kameran så kan man inte vänta sej något annat.
Det var iallafall ett väldigt stort ögonblick för den här stolta modern då min käre son stod på scen för första gången i söndags!

...över det faktum att jag låter mej bli irriterad.
Borde inte ta åt mej så förbaskat mycket.

Får ibland frågan; Hur orkar du? Hur gör du för att klara av att...*
*fyll i valfri praktisk syssla

Seriöst!?! Vad väntar ni er för svar? Att jag ska avslöja något hemligt litet trick?
Svaret är:

DET GÖR JAG INTE !!!

Jag ORKAR inte...
...och jag KAN inte !!!

Ibland TVINGAR jag mej själv till att göra saker (som viss städning) för att inte GÅ UNDER av att behöva leva så här.
Ibland gör jag saker fast jag absolut inte BORDE, eftersom det blir på bekostnad av något annat.

Och JA, ibland gör jag saker som jag tycker är ROLIGT fast det är på tok för ansträngande eller belastande för mej. Men ska jag ärligt talat behöva sitta som en grönsak instängd i mitt hem 24-7 för att ni ska GODKÄNNA att jag har ett handikapp !?! (ETT???)

Ja, jag kanske sov nästan hela natten inatt. Det betyder inte att jag inte legat vaken större delen av dygnen de senaste tre veckorna, p.g.a vansinnig värk och smärtor som ibland t.o.m gjort mej svimfärdig...
...och haft fullständigt vidriga mardrömmar de få timmar jag sovit, och därför känner mej ALLT ANNAT ÄN utvilad.
Ja,jag kanske var iväg på en konsert förra månaden, det betyder INTE att jag orkar sitta och se glad ut JUST NU.
Ja, jag FÖRSÖKER se det positiva i allt, för det mesta iallafall. Det betyder INTE att jag EGENTLIGEN mår bra och bara hittar på de stunder när ingenting i världen skulle kunna få mej att se ljust på tillvaron! 
Blir så gruvligt irriterad på mej själv för att jag låter mej bli irriterad överhuvudtaget!
Önskar att jag bara orkade be vissa personer att *beeeeep*

...och tänkt en hel del på den här operationen.
Är inte nervös...inte än.
Däremot fullständigt skräckslagen.
Seriöst! Det är ett väldigt stort ingrepp med lång och svår återhämtningstid.
Och för mej blir det mycket värre. Kirurgen var verkligen tveksam eftersom det är så stora risker för komplikationer, och han sa att det inte är en fråga OM det blir stora inre blödningar och nya ingrepp efteråt...
...utan en fråga om NÄR och HUR MÅNGA!
Men vi var ändå överens om att det trots allt är en nödvändig operation.
Det är ju inte "bara" att de ska ta bort all överflödig hud och försöka sy ihop mej någorlunda snyggt, de ska ju framförallt försöka "dra ihop och laga" de trasiga musklerna.
Med tanke på hur vansinnigt ont jag hade och hur lång tid det tog för mej att återhämta mej efter förra operationen -
och då hade de bara flyttat undan musklerna för att komma åt tarmarna-
så fasar jag verkligen för hur det kommer att bli nu när de ska DRA i och försöka sy ihop musklerna!

Men nu är dagen snart här, och jag har verkligen bestämt mej för att göra allt jag kan göra för att påverka läkningen positivt.
Jag kämpar med maten allt vad jag kan nu för att blodsockret ska vara bra och för att få i mej så mycket protein som möjligt eftersom det hjälper en att läka bättre.
Jag försöker komma ut och röra på mej mer. Det ÄR verkligen svårt, för värken gör det till en fullständig plåga, men jag vill försöka komma i lite bättre form och ge kroppen en så bra chans som nu är möjligt.

Har funderat mycket på det här med mina mediciner. Alla de olika vitaminerna och mineralerna är ju inget jag varken vill eller bör ta bort, och laktos-tjosan och magkatarr-tjosanmedicinerna behåller jag också så klart.
Men de starka mot min smärta, tja, jag pratade med min kära Farbror Doktorn idag om dem.
Jag sa att jag helst ville sluta med båda helt innan operationen. (Jag tar både ganska hög dos Citodon sedan flera år tillbaka, och så en stark sak mot mina nervsmärtor - båda måste trappas ner mycket försiktigt.)
Både för att jag tror det är bäst under själva ingreppet, och så tror jag det kan bli lättare att få rätt smärtlindring efteråt också. Käre Farbror Doktorn tyckte det var väldigt bra och ska tills imorgon skriva ihop ett exakt schema för nedtrappning så jag är "drogfri" ett par dagar innan operation. Jag hade egentligen behövt längre tid till nedtrappningen men han lovade att få ihop det ändå. Det betyder enormt mycket att få känna att jag har så stort stöd från MIN doktor, och så känns det verkligen som RÄTT sak att göra.

Så...det här kommer att bli en tuff tid fram till operationsdagen!
Alla förberedelser, de mentala och fysiska. Sluta med alla painkillers och så allt det praktiska som ska fixas.
Tur att Dan Hylander har prickat in sina spelningar till de tre sista helgerna innan min operation!
För är det något jag behöver just nu så är det Dan-energi!

...på några av dagens bakverk.
Visserligen bevisar det inte att jag faktiskt lyckades,
men lite gott ser det väl ut iallafall?
(Om man nu gillar sötsliskigt och choklad, vilket jag själv inte gör så därför tänker jag lägga in en gammal bild från när jag gjorde en vildsvinsstek för rättvisans skull!)
Skulle ni vilja ha recept på något så hojta bara till så där lite lagom glatt och klämkäckt, så kanske det går att ordna.
Först ut från dagens bakningskamp... (Ni börjar förstå att jag verkligen får KÄMPA med bakning va!?! Så då förstår ni också varför jag är så glad över att ha lyckats med densamma? Dags att sluta tjata?)

Brownies med bitar av vit choklad och valnötter:


Choklat-Chip-Cookies & Rulltårta med lite choklad och smörkräm.


En riktigt god stek av vildsvin...
...dock inte bakad idag.


Gjorde även fyra pepparkaksbröd, violmaränger och mintglass idag.
Men allvarligt talat. Hur kul är det med bilder på fyrkantiga bruna bröd eller ...glass?
Dessutom om bilden är tagen med en liten fjantkamera av en riktigt urusel fotograf?
Tänkte väl det, så där besparade jag er den ögonsmärtan.

Imorgon har sonen fått lov av läkaren att vara med när hans band (de MÅSTE komma på ett namn snart!) ska spela på stor scen första gången! Villkoret är att han sitter ner hela tiden förutom just när de spelar sina två låtar, och då måste han ha en stol bakom sej och har fått LOVA att sätta sej DIREKT om han skulle få allra minsta ont.
Måtte det här bara ta slut snart!!! Först och främst så klart för sonens skull, men även för mina stackars nerver!

Imorgon kommer dessutom Häftiga Hannes med föräldrar på besök.
Lyckan är stor här i huset!

Nu är det bäst jag slutar svamla och gör ett allvarligt försök att ägna mej åt sömnen istället.
Ses en annan dag!

Och extra mycket kärlek till min fina PEST!

...ja, jag bara RÅKADE göra lite mer än planerat...som vanligt.
Men idag gör det inget, för jag LYCKADES -jupp, ni läste rätt- jag LYCKADES med allt jag gjorde!
Jag som brukar vara totalt hopplös på att baka!
Det blir bilder lite senare, har inte hunnit krångla med kameran än.
Idag gjorde jag:

* Dubbel omgång Brownies, med bitar av vit choklad och valnötter i.
* Choklat-Chip-Cookies.
* Rulltårta med lite choklad, med smörkräm.
* Fyra pepparkaksbröd.
* Mintglass. (Ok, det var för att första marängförsöket misslyckades, så jag använde smeten till att göra glass.)
* Violmaränger.

Det negativa idag förutom galen vansinnig idiotvärk i rygg och ansikte/öra/käke,
är att ett kärl i höger långfinger verkar ha brustit. Plötsligt gjorde det väldigt ont, och sedan blev jag helt blå/lila och svullen på fingret och kärlet syns väldigt tydligt. Jaja, det lustiga var att jag så sent som igår sa till en granne att det är konstigt att jag aldrig haft något kärl som plötsligt gått sönder, för det är ju annars rätt vanligt när man har EDS.

Nu ska jag göra ett allvarligt försök att ta mej till sängen.
Misstänker att jag får ropa på hjälp...

Ska bara kolla på damernas stafett i skidskyttet sedan ska jag skutta ut i köket och baka.
Nu är det ju tyvärr så att jag inte är något vidare ALLS på det där med bakning, men skam den som ger sej!
Någon gång ska det väl lyckas!?!
Ni är välkomna hit
 för provsmakning ikväll.


(Lägger in lite bilder på tidigare lyckade försök så ni inte blir helt skrämda!)
Försvinnande goda brownies:


Kanel/mörkchokladkaka och Mint/ljuschokladkaka:


Sedan fanns det tyvärr inte fler bilder. Vet inte om det beror på att det inte fanns något annat bakverk jag lyckats med och därför inte fotograferat...
...eller om jag bara glömt fotografera!?!
Väljer nog att låtsas att det är det senare alternativet.

Men som sagt, skidskytte först.
Elsa och jag värmde upp med masstart i längdskidor innan...

...kan man ju lugnt påstå att det blev idag!

Fick brev från Malmö med tid till min operation!
Trodde inte det skulle bli förrän till hösten eftersom det inte är färdigt med utredningen om bakterierna jag fick vid förra operationen finns kvar.
4 April!!!!! Det är ju SNART!
Nu MÅSTE jag få ordning på mitt blodsocker och mediciner!
Är fullständigt omtumlad över detta. Första tanken var - JA! Jag hinner se Dan Hylander innan!
Nästa var - Attans, detta betyder nog att jag missar Skottlandsresan, för det är tveksamt att jag hinner läka tills dess. Så fruktansvärt svårt att veta ju.
Som sagt...jag är helt snurrig!

Inte blev kvällen bättre av att Isac fick ett nytt skov! Bara FYRA dagar sedan förra!
Skönt att han har tid hos läkaren imorgon, för det här börjar bli REJÄLT obehagligt!
Tänk om jag bara hade kunnat ta hans med.
Allt mitt känns så...litet...!
Tänker inte ens försöka förklara.

Nu ska jag ge sömnen en chans.
Blev visst lite trött av att steka över två kilo sill...

...fick jag äntligen gjort en tavla åt mej själv.
Ville ha med katter, och som av en slump hade jag fyra kattstämplar.
Lustigt nog visade det sej att de stämde exakt i "personligheterna" med våra katter.



Någon som ser vem som är vem?

...börjar minst sagt bli lite trasiga.
Var med sonen på sjukhuset idag. Vikten och blodtrycket hade förändrats en del sedan förra kontrollen och eftersom han vid senaste skovet (i söndags) fick migränliknande huvudvärk och feber förutom blödningar, så ska vi tillbaks till sjukhuset på fredag för nya prover. Det positiva är att njurproverna fortfarande är helt bra.
Men allvarligt talat... så tycker vi att det här ska ta slut nu!!!

...med att INTE undra varför sonen fortfarande är sjuk.
Sjukdomen han har varar normalt mellan fyra och sex veckor.
Han har nu haft den i över åtta veckor, fick ett nytt skov idag och jag blir INTE FÖRVÅNAD.
Tycker dock inte att det är riktigt jädrans rättvist att jag ska vara VAN vid att mitt/vårt liv är sådant!

Bara så.

...vad något litet kan glädja mycket.
Fast när jag tänker efter så är det jag ska berätta om faktiskt inte så litet ändå,
utan t.o.m ganska stort.
Och hade det varit för låt säga si så där 100 år sedan, ja då hade det varit gigantiskt och kanske t.o.m enormt!


Eller berättelsen om Broarna över de gräddtårtslösa hålen...

På vägen från där jag bor till den centrala delen av hålan har det flera veckor (kanske t.o.m månader när jag tänker efter riktigt noga, vilket jag visserligen inte tänker göra, för det är bara jobbigt och hör inte alls till historien) varit ett större vägarbete. Vad de egentligen sysslat med har jag ingen aning om, men jag tror de grävt ner lite saker djupt ner i marken. Med fördel då lite kablar och rör som fyller någon smart funktion där nere i djupet istället för något helt ovidkommande som gräddtårtor. För DET vore onekligen korkat att gräva ner!
Eftersom de vid grävandet har slitit upp stora delar av trottoaren och cykelbanorna på båda sidorna av den väg som leder från A* till B** (och därför också från B till A) så var de tvungna att tillfälligt ersätta de bitar av trottoaren som saknades med några grova plankor hopsatt till någon broliknande konstruktion. Att ersätta de delar av trottoaren som inte saknades vore bara väldigt väldigt korkat.
Dessa broliknande konstruktioner var omöjliga att använda sej av om du är beroende av någon form av rullstol, eftersom de hade på tok för höga och tvära kanter, så om du väl lyckades ta dej upp på bron så riskerade du att fastna med eller dra sönder bakdelen av stolen när du körde av den, ner för den höga kanten. 
Alltså har jag (eftersom jag använder en elrullstol - annars vore det verkligen onödigt av mej att skriva allt det här, för då skulle jag troligtvis inte ens märkt att broarna hade för höga kanter...) fått ta en lång omväg varje gång jag behövt förflytta mej mellan A och B.
Till min lättnad upptäckte jag för ett par veckor sedan att de äntligen var färdiga med arbetet, hade fyllt igen alla djupa hålor (förhoppningsvis utan några begravda gräddtårtor) och nu hade fixat körbara trottoarer och cykelbanor igen.
Allt med andra ord frid och fröjd tills jag häromdagen förflyttade mej från B till A och till min stora förfäran upptäckte att de nu var igång med att gräva nya stora hål bara en liten bit från de nu så behagligt ifyllda hålen, och just skulle börja slita sönder trottoar och cykelbana. Bredvid låg de stora funktionsodugliga broarna och bara väntade på att få slängas över de stora och förhoppningsvis mer funktionsdugliga hålen.
Då blixtrade det faktiskt till i den här lilla hjärncellen. Ja, faktiskt!
Jag stannade och lyckades fånga en av de flitigt grävande arbetarnas uppmärksamhet. Just där kan faktiskt min neonrosa mössa med tofs och flätor varit till viss hjälp, det kan också ha varit den öronbedövande tutan på min rullstol som jag använde mej av.
Iallafall så frågade jag den hålgrävande mannen om de egentligen var medvetna om att broarna som bl.a är till för att rullstolar ska kunna ta sej fram, är fullständigt odugliga till just detta.
Precis som jag misstänkte så hade de ingen aning om hur korkat konstruerade deras annars så fina broar var.

Nästa dag var jag åter tvungen att ta mej från A till B, och det är NU min stora glädje över det lilla (som egentligen är ganska stort) kommer in!
De hade ASFALTERAT fast broarna med alldeles jämn uppkörning så det inte blev någon kant alls!
Visst, ni kanske tycker det låter litet och på gränsen till meningslöst. (Oj, vad jag slösat bort er tid nu då!)
Men för mej betyder det verkligen massor! Att någon tog så mycket extra tid och arbetskraft för att underlätta för mej (och alla andra med rullstol naturligtvis - SÅ egotrippad är jag inte riktigt än!)!
Jag slipper köra långa omvägar då jag nästan dagligen behöver ta mej mellan A och B, (Min Kära Farbror Doktor befinner sej vid punkt B om ni inte redan listat ut det!) och jag riskerar inte att stolen fastnar och går sönder som den gjorde första gången jag körde över en av deras broar***.
Ja, jag blev helt enkelt VÄLDIGT glad över detta lilla men ändå stora!


* - Hemma
** - Borta (Närmare bestämt den centrala delen av hålan, där min Kära Farbror Doktor befinner sej.
*** - Vid ett annat försök hoppade stolen så högt att jag tappade paketet med min nyinköpta elvisp, varpå elvispen trillar ner i det djupa hålet bredvid bron. En väldigt gullig systerdotter vågade sej på att klättra ner och återta vispen från djupet. Är ganska så säker på att det inte låg fler vispar där och därför också ganska säker på att det verkligen inte finns några gräddtårtor där nere i djupet...