Finns inget bättre...

...än ett av de där timmes- tvåtimmes- långa telefonsamtalen med pappsen vi har ibland på kvällarna!
Vi ringer till varandra i princip varje morgon eller förmiddag, oftast bara för att kolla hur den andra mår, få höra om det finns några planer för dagen och vad som har eller ska förtäras till frukost.
Han kommer även inom och hälsar på minst en eller två gånger i veckan, vilket han gjorde idag och det betyder så galet mycket att få se hans glittrande blå ögon och lyckan hos både "gammelhusse" och Trasselsuddan när de träffar varandra. ALLA djur i världen borde få ha en egen gammelhusse! Finns nog inget bättre de kan ha!

Älskade far och bror!


Ikväll pratade vi både om hur det var när han var liten och hur det var när jag var liten.
Jag berättade om hur lycklig jag är över mitt återfunna fotoalbum, och känslan av att se mig själv som en strålande lycklig liten unge. Ingen som ser de bilderna kan ana att det finns ständig smärta, rädsla för smärtan och sjukdomar och även rå mobbing från tidig ålder... därför att med mor och far har jag ALLTID bara känt total trygghet och lycka! Tror inga föräldrar kunnat visa tydligare än de att deras barn är det viktigaste i världen för dem!
Alla dessa sjukhusbesök och smärtsamma undersökningar jag fick gå genom direkt från födseln, och mina föräldrar lyckades ändå med det otroliga att få mig till att jag idag känner mig TRYGG då jag kommer in på ett sjukhus, aldrig rädd, och det trots så vansinnigt många elaka och hånfulla läkare och annan vårdpersonal.
För mor och far fick mig att förstå att det var för mitt bästa och jag behövde ALDRIG gå genom det ensam!

Älskar att höra pappsen berätta om sin barndom, alla jakthistorier (den om när han tog fyra kronhjortar med fyra patroner inom loppet av sekunder... den kan jag höra om hur många gånger som helst!), skyttetävlingar, jobbhistorier m.m.
Precis som jag kunde höra på om och om och om igen när mor berättade om sin barndom, om hur hon träffade pappa och allt vad upplevde på alla sina rundor på Skånes Djurpark.

Jag känner inte riktigt att jag har så mycket roligt att berätta för mina barn.
Historian om när jag gick i första klass och var ensam tjej i klassen, blev fastbunden med hopprep i cykelskjulet bakom fotbollsplanen och kvarglömd där då rasten tog slut och inte släpptes loss förrän en lektion senare eftersom min fröken inte ens märkt att jag saknades...
...den skrattar både jag och de åt, men jisses vad det gör ONT att komma ihåg RÄDSLAN!
Dan Hylanders ord (dåligt gjord tatuering som senare fixats till...)

Kan dela upp min barndom/uppväxt i två delar.
Ena delen består av smärta, feber, sjukhus, rädsla och ständiga hån över att jag var jag.
Andra delen är mina föräldrar, mitt hem och skyttet.
Jag är sannerligen lyckligt lottad som har möjligheten att välja vilken del av min uppväxt jag helst lever med i hjärtat idag! Inte direkt svårt att välja!!!

 
Jag i Skottland Augusti 2012
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback