Kära Syster...
...idag har varit en synnerligen svår dag.Dagen startade med uppvaknande i paniksmärtor.Jag hade glömt att ta ur gummisnodden i håret från flätan jag haft igår.Hade legat så den tryckt på någon disk/punkt/muskel i nacken vilket reulterade i en huvudvärk som var förlamande.Kunde omöjligt lyfta eller flytta armar eller händer på något sätt.Ryggen och höfter hade hamnat i ett läge som väl var snarlikt paniken från nacken.Fick ytterst långsamt försöka vrida huvudet en aning åt sidorna för att få fram någon form av möjlighet till att kunna röra armar och händer,så att jag skulle kunna ta mobilen som låg ca en halv meter från mig och ringa in Denice som är assistent för dagen.Som ren tur - Ja... det ÄR faktiskt så att mitt liv består av en lång kedja av tur och lyckosamma slumpartade händelser! - så var det just då hon började jobba, så hon kom in just då och fick hjälpt mig med intag av diverse mediciner och en kopp kaffe efter att ha stöttat upp mig ordentligt i sängen.Sedan går hon ut... och det är då jag upptäcker vad som visade sig bli orsaken till en dag fylld av extremt mycket ångest.Bara till att ringa och i panik skrika åt den stackars flickan att komma tillbaks in till en verklighet som ingen tjugotvååring ska behöva uppleva...Jag har en så kallad suprapubiskateter. Ja ja... jag kan väl inte vara helt säker på stavning och sånt i det här läget, jag är ju faktiskt trots allt fortfarande oerhört upprörd. Nix. Skojar INTE!Det är alltså en kateterslang som är inopererad i urinblåsan genom bukväggen. Till denna slang så är det en liten påse som rymmer max en liter, som sitter så att jag har den i en slags nät runt låret.Då jag ligger i sängen så har jag en påse som rymmer två liter och med en extralång slang fastkopplad till den lilla påsen. Den stora påsen har jag alltid liggande på golvet mellan sängen och fyra hyllor som står mot väggen (bra sängbordsvariant...).I natt hade Troll hittat en leksak han varit av med länge.Jag har ett tydligt minne av att jag var arg på honom för att han lekte med den under min säng och väckte mig hela tiden.Leksaken har antagligen fastnat under kateterpåsen och Troll har råkat ta hål på den då han försökt ta sin älskade leksak.Jag upptäcker detta då jag är halvvägs genom morgonkaffet och min kropp så smått börjar lyda mig lite bättre.Jag skulle kolla om påsen var full för katetertippen hade rispat på insidan av blåsan och jag visste inte om det var därför det gjorde ont eller om det var påsen som var full. Det var som jag blivit rispad...Ni vet att om man spiller ca en dl vatten så ser det ut att vara BETYDLIGT mer...Två liter urin och ett golv som lutar en liten liten aning ser INTE ut att vara som en dl kan jag tala om.Alla sladdar som ligger gömda bakom sängen för att inte synas.Förlängningssladdar . Laddare. Gardinen som är så lång att den når till golvet. Golvlampan. Alla saker jag tappat och inte nått/orkat ta upp.Stora stora pölar.ALLT ligger i stora stora pölar!Jag FÖRSÖKTE hjälpa till, men min kropp strejkade direkt.Jag försökte ignorera strejken, så som jag gjort hela mitt liv......men det går inte mer. Efter fem minuter var det så illa att då jag blivit placerad i soffan så kunde jag knappt sitta upp ens utan att vara väldigt nära att svimma.Så jag fick sitta och se på medan min dotter torkade upp och renskrubbade efter mig.Nu befinner sig den stora påsen i en spann på golvet under sängen. Jag har ju BARA haft kateter i femton månader utan att tänka tanken på vad som händer om påsen skulle gå sönder och hur freakin' enkelt man undviker följderna av ett sådant problem med en spann.Jag tänkte skriva detta inlägget med en skämtsam attityd.Tänkte skoja om det faktum att ångesten tog över mig så mycket att jag nästan inte minns någonting av vad som blivit sagt och gjort idag.Men jag behövde få spy ur mig alla pinsamma detaljer om vad jag utsätter min dotter för och hur fruktansvärt svårt JAG har att hantera det medan det inte verkar bekomma henne ett dugg!Ångesten och insikten om vad som hände i morse fick en massa framtidsbilder att flimmra för mina ögon.Vad ska hon behöva göra härnäst?Hur snart är den framtiden här......så kära Syster.Vad gör man med alla de här känslorna?Var gömmer jag dem?Jag är ju redan så full av allt som behöver komma UT att det omöjligt kan finnas något ställe att gömma undan det här.Snälla hjälp mig att förstå varför detta är en normal dag i ett vardagsliv hos någon som är 42 år och som för tre år sedan kunde gå (med hjälp dock...) över ett berg i Skotska Högländerna!Idag kunde jag inte ens gå från sängen till soffan utan hjälp.Det är ca tre steg...
Kommentarer
Trackback