Nu är det dags...

Tror det bör vara relativt riskfritt att börja om här iallafall,
för det lär knappast vara någon som reagerar kraftigt, särskilt inte jag.
Antar att det inte kunnat ungå någon att det skett vissa... förändringar... i mitt liv.
Och då pratar jag inte om vikten eller ens om värken.
De som lyckats missa det har fått det upptryckt i ansiktet,
för jag har ju en förmåga att få allting att utgå i ytterligheter.
Länge sedan jag lärde mej acceptera mina fel och brister...
Vet att jag inte borde låta min nyfunna glädje över att tillåta mej vara jag spridas som ett elakt virus,
men jag är nog rädd att sprängas om jag håller tyst.
Och det vill vi väl inte...?

Nu ska jag försöka lära mej en ny läxa.
Den svåra som var mycket lättare att hoppa över när jag inte tillät mej att duga.
Får jag inte orka?
Vara ledsen över det?
Vilja kräkas av värk, rädsla och ensamhet?

Se där, det var väl inte så farligt...
...det försvinner säkert om du blundar!?!

(Vad du än gör...så lyssna på HELA!)
http://youtu.be/lI_S4ZBkYkM

Gör väl inget om jag bara spricker lite lite?

Kommentarer
Postat av: Katarina

Otroligt vackert och kramar i mänder :)

Postat av: katarina

Mängder ska det vara såklart.... :D

2011-06-06 @ 20:30:27
URL: http://brakatarina.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback