Är löjligt lycklig...

...bara så ni vet!


Oh sweet life...

...you're so good to me!
Fick ett brev med posten härom dagen.
Ett brev fyllt med vackra ord.
Ett brev fyllt med kärlek.
Ett brev med ord skrivna av någon som tydligt visar att det du skriver är en spegelbild av dig själv...
...för det här var ord från en person som är så enormt fylld med kärlek och välvilja.
En person som blivit min syster.
En person som alltid vill mig väl och visar det!
Hon och många med henne, tycker att jag ska ignorera kommentaren som jag fick till mitt förra inlägg här på MIN blogg...
...men jag är så TRÖTT PÅ ATT HÅLLA KÄFTEN när "folk" tror att de har rätt att anklaga mig för en massa nedsättande saker!
Så jag gör som med det vackra sms:et jag fick för ett tag sedan.
(Väldigt vad jag verkar besvära nu för tiden...)
Jag svarar på mening för mening, men som med det förra påhoppet så blir även det här svårt att svara på p.g.a ofullständiga meningar.
 
 
 
 
Tror du att du är den enda människan i värden som är sjuk och har det svårt? Tror det finns dom som har varken sjukvård, mat eller ens vatten och tak över huvudet men som ändå visar mer medmänsklighet och kärlek än du gör. Många människor har det svårt men att vara så fruktansvärt egoistisk och tar för givet att alla ska ta hand om dig. Vad gör du själv? Och vad gör du för andra? Tror helt säker att du har det svårt och mår dåligt men snälla lilla du väx upp.

Tror du att du är den enda människan i världen som är sjuk och har det svårt?
Eh... nej. Jag VET att jag är en av många miljoner som lider oerhört mycket.
Men det här råkar vara MIN blogg som handlar om MIG.
Det BRUKAR vara så med bloggar faktiskt, men DU kanske inte förstått det?
Just det inlägg som du kommenterade till handlade om MIG och MINA sjukdomar.
Om jag skulle skrivit om alla andra som också är sjuka så hade det lätt blivit lite... jobbigt.
Tror det finns dom som har varken sjukvård, mat eller ens vatten och tak över huvudet men som ändå visar mer medmänsklighet och kärlek än du gör.
TROR du???
Jag VET att det är många miljoner i världen som är utan sjukvård, mat, vatten och tak över huvudet!
Menar du att jag inte visar någon medmänsklighet och kärlek eftersom jag inte skrev om dem i blogginlägget som handlar om MIG?
För du kan inte basera dina antagande om min personlighet på något annat sätt eftersom du inte har en aning om vad jag tycker och tänker.

Många människor har det svårt men att vara så fruktansvärt egoistisk och tar för givet att alla ska ta hand om dig.
Eh... meningsbyggnaden är lite skum. Är det en fråga eller ett påstående?
Ja. Många människor har det svårt. JAG VET DET! Vill du att jag ska neka mig själv vård av alla slag för att andra ska få mina läkartider menar du?
Exakt vad är det som är egoistiskt?
Att jag skrivit ett inlägg om mina krämpor och känslorna om det?
Skulle jag skrivit om någon annan??? Vad är ditt problem med att jag skriver om MIG i MIN blogg?
Och ta för givet att alla andra ska ta hand om mig?
Nej. Inte alla andra. Men de som får betalt för det eftersom de jobbar som assistenter hos mig.
Mina läkare, habilitering och hemsjukvården likaså.
Tar inte Du för givet att de tar hand om dig om Du ligger på sjukhus eller är hos läkaren eller dylikt?
VARFÖR skulle jag INTE ta det för givet?
Vad du menar med ALLA är jag nog för dum för att förstå.
Eller så är det den där biten om att du faktiskt inte känner mig eller vet något om mitt liv mer än vad jag delar med mig om här?
 
Vad gör du själv?
Gör?
Oftast ligger jag i min vårdsäng och försöker stå ut.
Jag åker in till sjukhuset ibland.
Jag försöker att överleva.
HUR SÅ???

Och vad gör du för andra?
Tja... eftersom jag blivit för sjuk för att kunna ta hand om mig själv så blir det ju inte mycket jag kan göra rent praktiskt.
Hur så? Behöver du hjälp?
(Tycker ärligt talat att det verkar som att du behöver en del hjälp.)
 
Tror helt säkert att du har det svårt och mår dåligt men snälla lilla du väx upp.
Hm... det verkar onekligen som att Du TROR att du känner mig.
Ja. Jag har det svårt och mår dåligt. Lindrigt uttryckt.
Är det inte tillåtet att göra det? Eller det gäller bara mig?
Väx upp? Syftar Du på att det är omoget av mig att vara ...sjuk...???!
Är det inte okej för Dig att jag emellanåt blir skräckslagen när mina inre organ håller på att ge upp?
Är det barnsligt att bli ledsen när man trots stora mängder morfin vaknar av att man skriker i sömnen av smärta så plågsam att den paralyserar en?!
Är jag egoistisk för att jag tar emot kateterpåsar och omläggningssaker att använda för eget bruk eftersom min urinblåsa slutat fungera, och kroppen inte vill veta av kateterslangen som är inopererad via bukväggen och därför gör att jag alltid har ett stort infekterat (eftersom jag inte tål mina egna hudbakterier) sår som behöver omläggning ett par gånger om dagen.
Visar jag ingen medmänsklighet för att jag är så självisk att jag är tvungen att uppta vårdpersonals tid var tredje månad då katetern måste bytas och är jag omogen och behöver "växa upp" eftersom jag är ledsen och gråter av smärta när den blir bytt eftersom lokalbedövningen inte fungerar på mig så jag måste genomgå ingreppet utan bedövning?!
"väx upp"??? För att jag erkänner på MIN blogg att jag är livrädd?
Att jag är ledsen.
Att det är allt annat än lätt att gå genom alla undersökningar eller att få nya diagnoser p.g.a en kropp som vägrar fungera.
Är det inte okej att jag är rädd och ledsen för att min ryggrad klämt så många nerver att jag fått en blåsa som slutat fungera (men med kroniska nervsmärtor), tarmar som håller på att förlora sin funktion, ben och armar som inte fungerar som de ska.
Är det inte okej för dig att jag är rädd när mina njurar börjat producera protein och de inte hittar orsaken?
Är det omoget av mig att producera för mycket insulin så att blodsockret hoppar upp och ner på nolltid och tar den lilla gnutta energi jag skulle kunnat råka ha?
Är det inte okej att jag erkänner att det är svårt för mig att acceptera att jag måste ha personer i mitt hem alltid, ofta helt okända, för att jag MÅSTE HA hjälp med allting - inte VILL - ?!
Är det så fel att få panik ibland av vetskapen att det HELVETE man lever i bara blir VÄRRE, och det FORT???!

Antar att Du inte vill veta vad jag tycker men tänker berätta det ändå...
Jag tycker för det första att det är så patetiskt löjligt att Du inte VÅGAR stå för VEM DU ÄR!
Kan du inte skriva ditt eget namn???
Sådan feghet tycker jag speglar Dina ord "lilla du väx upp" väldigt bra!
Jag tycker att det är allt annat än medmänskligt och kärleksfullt att komma med påhopp och anklagelser mot en svårt sjuk person som är TVUNGEN att få hjälp för att kunna överleva för att denna personen TAR EMOT HJÄLP OCH INTE HJÄLPER ANDRA!
Jag tycker det är synd om Dig om Du känner Dig så förbaskat liten att Du måste försöka vara elak och hävda Dig mot någon som mår dåligt... för att känna Dig själv bättre?
Hur medmänsklig och kärleksfull är DU?
Skriver du till många handikappade och hånar dem för att de inte hjälper andra?
Eller det kan möjligtvis inte vara så att Du har något speciellt emot just mig?!
Ett tips! Eftersom du väldigt tydligt inte känner mig ett dugg och inte har någon som helst aning om hur jag lever mitt liv... och det dessutom är väldigt tydligt att du tycker väldigt illa om mig...
...varför inte sluta kontakta mig? Kanske sluta läsa vad jag skriver? Försöka glömma bort att jag
existerar?


Nu ska jag iallafall ta mig genom ett pass med sjukgymnasten...
...berättar jag med risk för påhopp om att vara ansvarig för världssvälten!

Tjoho och tjohej...

...idag ska det firas midsommar!
Kära svärsonen jobbar idag så det blir han, jag och älskade pappsen som ska trycka i oss nypotatis, sill (varmrökt lax med chili för min del), brieost med chilisylt, diverse grönt krafs och en hög annat vi plockat ihop.
Dock inga jordgubbar, som ingen av oss gråter över att vara utan.
Jag fick min dagliga jordgubbsdos i frukostsmoothien.
 
Ska bli lite chilisyltkokning först och sedan drar vi hem till pappsen.
(Han vill att jag ska nämna att det är han som hämtar oss och han är lycklig som kan göra det,
och tänka sig, han känner sig inte ett dugg sämre av att sitta i bilen de få minuterna.
Tvärtom säger han, eftersom han är så glad över att kunna hjälpa mig och därför också blir "hjälpt" själv för att han får träffa mig!)

Är löjligt överlycklig eftersom jag och my Ass Joakim fick ihop en STOR laddning med attans god köttgryta igår!
Det var många timmar i köket, med Bruce Springsteen skrålandes i högtalarna och två stackars hundar (Trassel och Bambi) som inte fick ligga i vägen på golvet.
Köttgryta är förvånansvärt svårt att svänga ihop då man förlorat förmågan att skutta över djur som springer runt benen på en. Faktiskt.
Troll var irriterad över att inte få springa runt benen på oss/få total uppmärksamhet,
så han hämnades genom att hoppa upp på översta bokhyllan och slänga ner alla mina älsklingsböcker på golvet.
Ibland är han lite svår att älska till 100%, den katten!

GLAD MIDSOMMAR OCH HAPPY HALLOWEEN TILL ER ALLA FRÅN ...tja... från mig. 

Funderar igen...

...på det där med att faktiskt skriva i min blogg.
Så får det nog bli...

Funderar...

...och funderar och funderar.
Borde sluta med det.
I just den här situationen så verkar det ju inte fungera så bra.
Jag lider av för svår beslutsångest.
Så mycket för och emot.
Så stora uppoffringar oavsett beslut.

Ska fundera lite till...





KRÄVER...

...att få bjuda någon på middag i helgen.
Vem erbjuder sej som frivillig försökskanin?

För övrigt kan jag tala om att glitter fungerar mot det mesta...
...men tyvärr inte mot huvudvärk.
Undrar hur länge man kan ha sådan malande tryckande panikvärk utan att bli galen.

Så kul är det på den här planeten för tillfället.
Nu ska jag steka en död fisk och sparka äpple med Elsa.

Blev väldigt ledsen...

...när jag upptäckte att jag är väldigt ledsen.
Fast jag är glad. Lycklig.
Men har förlorat mitt glitter...
Visst. Jag vet att all värk och alla sjukdomar är största boven.
Men också att jag trillat in i ett beteende som drar ner mej.
Har försökt anpassa mej efter hur jag tror andra tycker jag ska vara och göra.
Tycker inte om det alls...
...att det är så lätt för mej att halka in i mitt gamla självdestruktiva jag.
Näe. Jag ska vara JAG. Så jag kan glittra igen.
Och om vissa personer tycker att jag inte passar in i deras liv när jag är jag och lever efter mina principer - tja - då är det väl så det får vara då !?!
Jag MÅSTE sluta "ta bort mej själv" i rädsla för att vara FEL för andra!!!

Bara så.


Jag fastnade iallafall...

Bara för att jag är jag och mår så bra idag...
...så kör vi ett stort egoinlägg!


En Elsa. En svart petunia. En glittrande petunia.
(Det är bara kaskelotvalar som kan få en petunia så glittrande glad.)


Med ordentliga painkillers i kroppen, så man kan orka vara glad igen...








Bara för att jag kan stå och gå idag!
Bara för att jag är så attans bäst på att vara jag!








En annan fin, lite färggladare sida av mej...
(skippar alla sår/operationsbilder)



...och utan någon anledning alls.


Så Jennysnäckan. Nu vet du hur jag ser ut idag iallafall... ;)

Nu jäklar...

...är hon tillbaka!
Operation och diverse klurigheter avklarat.
Idag är jag så fylld av energi att jag skulle kunna lysa upp halva freakin' skåne,
men MÅSTE hålla mej stilla.
Så då tänkte jag (jaaa, jag skryter!) att vilken bra dag det här kan vara att börja strukturera upp mitt skrivande.
Lovar mej ingenting. Jo, att jag ska försöka!


Puss så länge...

Planerar...

...ett eller två längre inlägg här till ikväll/natt.
Tror det är just vad jag behöver göra just nu.
Skriva.

Kanske något att fundera på...
...kan bli författare när jag blir stor.

Fri...

...från ringar i ansiktet nu.
Eftersom alla ringar ändå måste plockas bort innan operationen så tog jag mej en funderare...
...och kom härom natten på att jag tror jag ska strunta i att sätta tillbaks ringarna i näsa och läpp.
När jag väl bestämt mej så kändes det som att jag inte kunde bli av med dem fort nog,
och idag lyckades jag plocka av alla tre ringarna själv.
De i örat får plockas med tång dagen innan operationen, och de ska i sedan igen.

Känns så...rätt!
Befriar mej från gamla spöken...ett efter ett...!

Livet är rätt så häftigt ändå.

16/3-2012

Ja. Det är en dag jag alltid kommer att ha liggande tillgänglig i minnesbanken...
...att plocka fram vid behov. Och tro mej! Det kommer att vara OFTA!

Den här dagen var dessutom en mycket speciell födelsedag.
Älskade broder Kent skulle fyllt 49!
Det har varit 20 år av den svåraste saknad...
...men jag LOVAR Kent, jag rockade för dej på KB!

Det var också en dag då jag äntligen fick träffa min söta önskevän Maria igen.


Hade några fantastiska timmar ihop med Maria och hennes man Micke.
Längtar tills jag har återhämtat mej efter operationen för då ska jag åka upp och våldgästa i Falkenberg!
(Kanske till visfestivalen som jag tror är i början av juli!?!)

Mötte upp med underbara vännerna Berit och Eva innan vi begav oss till KB och en fullständigt magisk kväll.
Först spelade Anna Hertzman några låtar och jag och Denice konstaterade åter att den tjejen har en av de bästa rösterna vi någonsin hört! När hon sjunger så känns det i ryggraden och man blir helt gråtfärdig av lycka så vackert det är.
Det blir ju inte sämre av att hon är en helt UNDERBART HÄRLIG person.
Jisses vad den tjejen inspirerar!

Dan Hylanders konsert?
Allvarligt talat har jag svårt att riktigt hitta rätta orden för att beskriva hur makalöst bra det var.
Hela gänget (+ Anna OCH Calle Kristiansson) är så ...så... *
* fyll i med alla positiva superlativ ni kan komma på





Jupp, jag trodde inte heller att Jannike kunde bli vackrare...
...men med den frisyren var hon nästan...overklig!


Jag stod så perfekt för att se min favoritbassist (och en av mina stora favoriter på sång också!) Bobby
Djordjevic riktigt bra. Enda nackdelen med att stå där är att jag missar Jannike så mycket.







En helt otrolig upplevelse var att få höra både "Turkos" och "Vargtimme" live!
Och "Höst". Det var totalt obeskrivligt. Vilken magi när hela publiken sjöng och se Dan riktigt tagen av stunden.
Det var så förbaskat fint att man nästan grät.

Och så kom en annan obeskrivlig höjdpunkt.
Bobbys bas-och-sångsolo i "Höst".
Jag bara dog en smula.
Tänk då när jag ska få se TAKLA MAKAN (bandet där Bobby sjunger) live!?!

Tyvärr måste även en sådan här magisk föreställning ha ett slut.


...men inte var magin slut där.

Köpte Dans nya cd/dvd "Förscenad" och fick den signerad...





Ska ha med den till sjukhuset och börjar funderar om man kanske kan koppla upp den direkt till droppet!?!

Jag och Denice följde med hela gänget till hotellet där jag fick tagit foto ihop med var och en av dem.
De bilderna ska pysslas ihop i mitt Dan-album sedan när jag börjar bli människa igen.
På plats på hotellet så var jag ju tvungen att plocka upp nya skivan för att läsa genom vad det var för låtar m.m.
Och min käre Dan... det där räknas verkligen inte som "en liten present" eller "liten överraskning"!!!
Var för chockad för att varken kunna skratta eller gråta riktigt, det blev liksom någon konstig blandning.


Det bästa med hela med hela kvällen var nog ändå att jag fick chansen att tala om för Dan hur VIKTIG han har varit och ÄR för mej.
Att jag önskar så att mitt nuvarande jag kunde få tala om för mitt dåvarande jag att en dag ska du få chansen att berätta det för honom!

Fick krama om och njuta en extra stund av alla de underbara...

Med Caroline Melin och Nina Åkerlund


Med Janne Bark


Med Johan Hängsel


Tre försök med Tomas Pettersson


Med min älskade Jannike


...och med den alltid så amazing Bobby.


Nu laddar jag för fredag.
Ska till Karlshamn tillsammans med Berit för att se Dan och gänget välta nästa ställe...

För övrigt kan jag tala om att nertrappningen av alla painkillers går alldeles utmärkt.
Att värken håller på att KNÄCKA mej fullständigt och att jag nog är världens lyckligaste människa!

Alltså...

...det är inte så att det inte händer något i mitt liv.
Inte heller att jag glömmer bort att blogga.
Det är bara det att jag har fått en ny dator...
...men inte kunnat installera photoshop än.
Inlägget jag planerar behöver bildbevis.
Massor av bildbevis!
Bilder som behöver redigeras en del.
(Ja, orsaken är att jag är en så urusel fotograf men DET behöver väl inte nämnas?)

Har dessutom börjat räkna ner tills operationen.
17 freakin' dagar kvar!!!

Tyvärr tar det upp mycket av min tid med en hel del både nödvändigt, men också alltför mycket onödigt tänkande och grubblande.
Rädslan har inte avtagit på något sätt om jag nu ska uttrycka mej väldigt milt.
Blir minst sagt irriterad på mej själv, men vad hjälper det?!
Kanske bättre att jag ser till att börja uppföra mej ordentligt?

Fortsätter planera nästa inlägg en stund till alltså...
...medan jag kör "epilog", "turkos" och "vargtimme" om och om och om och om igen.
Missat dem? Aj aj aj, se genast till att reparera skadan då!

Inga bra bilder...

...blev det såklart.
Men med mej bakom kameran så kan man inte vänta sej något annat.
Det var iallafall ett väldigt stort ögonblick för den här stolta modern då min käre son stod på scen för första gången i söndags!










Har funderat...

...och tänkt en hel del på den här operationen.
Är inte nervös...inte än.
Däremot fullständigt skräckslagen.
Seriöst! Det är ett väldigt stort ingrepp med lång och svår återhämtningstid.
Och för mej blir det mycket värre. Kirurgen var verkligen tveksam eftersom det är så stora risker för komplikationer, och han sa att det inte är en fråga OM det blir stora inre blödningar och nya ingrepp efteråt...
...utan en fråga om NÄR och HUR MÅNGA!
Men vi var ändå överens om att det trots allt är en nödvändig operation.
Det är ju inte "bara" att de ska ta bort all överflödig hud och försöka sy ihop mej någorlunda snyggt, de ska ju framförallt försöka "dra ihop och laga" de trasiga musklerna.
Med tanke på hur vansinnigt ont jag hade och hur lång tid det tog för mej att återhämta mej efter förra operationen -
och då hade de bara flyttat undan musklerna för att komma åt tarmarna-
så fasar jag verkligen för hur det kommer att bli nu när de ska DRA i och försöka sy ihop musklerna!

Men nu är dagen snart här, och jag har verkligen bestämt mej för att göra allt jag kan göra för att påverka läkningen positivt.
Jag kämpar med maten allt vad jag kan nu för att blodsockret ska vara bra och för att få i mej så mycket protein som möjligt eftersom det hjälper en att läka bättre.
Jag försöker komma ut och röra på mej mer. Det ÄR verkligen svårt, för värken gör det till en fullständig plåga, men jag vill försöka komma i lite bättre form och ge kroppen en så bra chans som nu är möjligt.

Har funderat mycket på det här med mina mediciner. Alla de olika vitaminerna och mineralerna är ju inget jag varken vill eller bör ta bort, och laktos-tjosan och magkatarr-tjosanmedicinerna behåller jag också så klart.
Men de starka mot min smärta, tja, jag pratade med min kära Farbror Doktorn idag om dem.
Jag sa att jag helst ville sluta med båda helt innan operationen. (Jag tar både ganska hög dos Citodon sedan flera år tillbaka, och så en stark sak mot mina nervsmärtor - båda måste trappas ner mycket försiktigt.)
Både för att jag tror det är bäst under själva ingreppet, och så tror jag det kan bli lättare att få rätt smärtlindring efteråt också. Käre Farbror Doktorn tyckte det var väldigt bra och ska tills imorgon skriva ihop ett exakt schema för nedtrappning så jag är "drogfri" ett par dagar innan operation. Jag hade egentligen behövt längre tid till nedtrappningen men han lovade att få ihop det ändå. Det betyder enormt mycket att få känna att jag har så stort stöd från MIN doktor, och så känns det verkligen som RÄTT sak att göra.

Så...det här kommer att bli en tuff tid fram till operationsdagen!
Alla förberedelser, de mentala och fysiska. Sluta med alla painkillers och så allt det praktiska som ska fixas.
Tur att Dan Hylander har prickat in sina spelningar till de tre sista helgerna innan min operation!
För är det något jag behöver just nu så är det Dan-energi!


Råkade...

...ja, jag bara RÅKADE göra lite mer än planerat...som vanligt.
Men idag gör det inget, för jag LYCKADES -jupp, ni läste rätt- jag LYCKADES med allt jag gjorde!
Jag som brukar vara totalt hopplös på att baka!
Det blir bilder lite senare, har inte hunnit krångla med kameran än.
Idag gjorde jag:

* Dubbel omgång Brownies, med bitar av vit choklad och valnötter i.
* Choklat-Chip-Cookies.
* Rulltårta med lite choklad, med smörkräm.
* Fyra pepparkaksbröd.
* Mintglass. (Ok, det var för att första marängförsöket misslyckades, så jag använde smeten till att göra glass.)
* Violmaränger.

Det negativa idag förutom galen vansinnig idiotvärk i rygg och ansikte/öra/käke,
är att ett kärl i höger långfinger verkar ha brustit. Plötsligt gjorde det väldigt ont, och sedan blev jag helt blå/lila och svullen på fingret och kärlet syns väldigt tydligt. Jaja, det lustiga var att jag så sent som igår sa till en granne att det är konstigt att jag aldrig haft något kärl som plötsligt gått sönder, för det är ju annars rätt vanligt när man har EDS.

Nu ska jag göra ett allvarligt försök att ta mej till sängen.
Misstänker att jag får ropa på hjälp...

Dags att göra bort sej igen...

Ska bara kolla på damernas stafett i skidskyttet sedan ska jag skutta ut i köket och baka.
Nu är det ju tyvärr så att jag inte är något vidare ALLS på det där med bakning, men skam den som ger sej!
Någon gång ska det väl lyckas!?!
Ni är välkomna hit
 för provsmakning ikväll.


(Lägger in lite bilder på tidigare lyckade försök så ni inte blir helt skrämda!)
Försvinnande goda brownies:


Kanel/mörkchokladkaka och Mint/ljuschokladkaka:


Sedan fanns det tyvärr inte fler bilder. Vet inte om det beror på att det inte fanns något annat bakverk jag lyckats med och därför inte fotograferat...
...eller om jag bara glömt fotografera!?!
Väljer nog att låtsas att det är det senare alternativet.

Men som sagt, skidskytte först.
Elsa och jag värmde upp med masstart i längdskidor innan...

Virrig dag...

...kan man ju lugnt påstå att det blev idag!

Fick brev från Malmö med tid till min operation!
Trodde inte det skulle bli förrän till hösten eftersom det inte är färdigt med utredningen om bakterierna jag fick vid förra operationen finns kvar.
4 April!!!!! Det är ju SNART!
Nu MÅSTE jag få ordning på mitt blodsocker och mediciner!
Är fullständigt omtumlad över detta. Första tanken var - JA! Jag hinner se Dan Hylander innan!
Nästa var - Attans, detta betyder nog att jag missar Skottlandsresan, för det är tveksamt att jag hinner läka tills dess. Så fruktansvärt svårt att veta ju.
Som sagt...jag är helt snurrig!

Inte blev kvällen bättre av att Isac fick ett nytt skov! Bara FYRA dagar sedan förra!
Skönt att han har tid hos läkaren imorgon, för det här börjar bli REJÄLT obehagligt!
Tänk om jag bara hade kunnat ta hans med.
Allt mitt känns så...litet...!
Tänker inte ens försöka förklara.

Nu ska jag ge sömnen en chans.
Blev visst lite trött av att steka över två kilo sill...

Äntligen...

...har jag börjat sortera och lägga ut lite av mina stämplar på Tradera.

http://www.tradera.com/auktioner/MiseryWitch

Vårtecken.

Vad är vårtecken för er?

Snödroppar?
Fågelkvitter?

Vårtecken för mej är att jag och barnen är konstant sjuka med virus på virus som avlöser varandra.
Tycker dock att både jag och sonen överdrivit lite väl mycket i år.
Jag har blivit helt "allergisk" mot att vara utomhus, och hur kul är det?
Speciellt som jag måste följa med sjuklingsonen till sjukhuset flera gånger i veckan.
Inte så lätt utan att gå ut kan jag tala om!
Oj, för att inte tala om vilken utmaning det kommer att bli när jag ska på pilgrimmsvandring i Skottland en vecka! DET kan bli tufft att klara inomhus...

Fler vårtecken?
Jupp...
...det börjar dra ihop sej till fler spelningar med Dan Hylander!
Spelar 21/3 dagligen för att träffa rätt till slut.

Och så börjar vi planera grillfest i Hasslebro (på landet/i skogen hos mina föräldrar) som blivit det traditionella sättet att fira sonens födelsedag. Tror faktiskt att jag ska lägga till ett par rätter på menyn i år!

Ok, från och med nu så är den här bloggen även en förslagslåda!
Behöver tips på rätter till stor grillfest OCH till förätt, huvudrätt och efterätt UTAN choklad.
Ska ha middagsbjudning när jag fyller 40 och laga all maten själv som present till mej själv.

Så...alla förslag är välkomna så länge de inte innehåller choklad eller vitlök!


Tidigare inlägg