MISERYWITCH

...hur står du ut?

Igår natt var jag vaken nästan hela natten.
Smärtan har tagit ett strypgrepp runt varje liten del av mig.
Jag kippar liksom efter andan och lyckas väl få i mig just så pass mycket känsla av smärtlindring att jag nätt och jämt står ut med att överleva.

 

Jag hade iallafall turen att få ha min personliga assistent sittandes hos mig,

och låta mig få prata även om jag misstänker att mycket av det jag svamlar om i det smärtstadiet är så förvirrat att det måste vara oerhört svårt att få något sammanhang eller någon mening ur det jag snyftar ur mig.

Iallafall så ställde hon en fråga som jag fått många gånger förr,

fast aldrig ställd på det här sättet.
Med empati. Med frustration. Nästan lite med någon form av (panik?) hopp om att inte få ett svar?

 

"Hur står du ut?"

Jag har alltid haft svar på den frågan tidigare.
Det har varit LÄTT att svara!
"Det gäller att tänka på det positiva,,, som det ju faktiskt finns mycket av!"
"Jag har barnen ju!"
Tja... allt det där självklara som gjort mig stark.
Allt det där som jag har så oerhört mycket av... allt det fina i mitt liv!

Allt det finns kvar.
Men det gör smärtan också.
Och den växer.
Den har spridit sig så att det inte längre finns någon del av mig som är smärtfri - någonsin!

Och som den gjort de senaste dygnen,

som den gör i allt tätare perioder som varar allt längre,

så har den nu tag i mig i ett så stenhårt grepp att jag inte längre kan hitta knep att ta mig ur det greppet...
...inte ens för att komma upp till ytan länge nog för att hinna ta ett nytt andetag.

Jag står inte ut längre.