MISERYWITCH

...jag har inte varit riktigt närvarande här eftersom jag fått en ny omgång blödningar p.g.a Henloch-Schönleins.
Jag mår minst sagt rejält dåligt den här gången...också.

 

I onsdags var en sköterska här från hemsjukvården, och hämtade ett rör med urin för provtagning och i torsdags så ringde min läkare för att tala om att proteinet gått ner från 14 till 6,2 eller 6,5 (minns inte vilket det var för jag hade extremt ont eftersom min Käre Farbror Doktor ringde PRECIS då jag höll på med omläggning av såret på magen runt kateteringången!) och det blev jag väldigt glad över att få reda på även om det naturligtvis är långt ifrån BRA att ha proteinläckage från njurarna alls!
Sämre nyheter var att de skickat en begäran från sjukhuset om en ny sårodling eftersom den de gjorde då jag var inlagd hade visat indikation på att jag fått resistenta bakterier.
Jag blev inte förvånad vilket jag talade om för min läkare. Jag fick ju en rejäl penicillinkur då jag låg på sjukhuset eftersom jag hade både en väldigt kraftig urinvägsinfektion, så kraftig att den lett till inflammation i urinblåsa och urinrör och så hade jag infektion i såret runt katetern.
(Det ska egentligen inte vara något sår i huden runt kateteringången. Jag har haft kateter inopererad i över ett år nu och har insett att jag ALDRIG kommer att ha det som de flesta andra som har en suprapubiskateter!
De har EN liten kompress bara för att det inte ska bli några märken på kläderna av den vätska som kommer från gången mellan huden och blåsan. JAG däremot har alltid ett stort vätskande och oftast blödande sår och måste ha stora vadderade specialkompresser plus att jag måste tejpa fast katetern så ordentligt att den inte riskerar att flyttas ens en millimeter eftersom insidan av min urinblåsa är som ett enda stort sår med blottade nerver!)
Trots denna penicillinkur har jag fortfarande stora problem med såret och jag är inte ett dugg förvånad om det visar sig vara resistenta bakterier.




Nåja... jag mådde ovanligt bra och kände mig piggare än vanligt i torsdags, trots problemet med katetersåret,
och det var min assistent som har bil som jobbade så jag bestämde mig för en liten utflykt till Staffanstorp och överraska min goda vän Madde och hennes familj med ett besök. Hade aldrig varit hemma hos henne eller ens träffat hennes två äldsta barn, så det var ju onekligen på tiden.
Min underbara assistent Viktoria och jag stannade till för att köpa blommor och ta en snabb fika på vägen dit...
...vilket resulterade i att vi faktiskt kom fram till Madde flera timmar senare än planerat, för OJ vad vi har mycket att prata om jag och Viktoria! Det är likadant de dagar Viktoria jobbar som de gånger jag träffar Madde - tiden räcker ALDRIG till! Vi har så otroligt mycket att prata om!
Timmarna hos Madde var iallafall helt otroliga! Det enda jobbiga var att jag började må dåligt på vägen dit med feberfrossa och värk i benen som inte ville dämpas ett dugg av medicinerna, men det var inte värre än att jag kunde hålla mig sittandes iallafall. 
Jag möttes av alla barnen (som fick var sin liten blomma) och efter alla underbara kramar så pustade jag ut vid köksbordet med en liten febervarm Keeron i min famn.
Underbara lilla bebis (Ca elva månader väl Madde? Eller har jag helt snurrat till det i minnet?) som efter en liten stund tyckte att det var en fantastisk idé att kaskadkräkas över hela mig...
Som sagt... fick ett fantastiskt mottagande! ;)
Blev bjuden på middag. Attans gott med ugnspannkaka/fläskpannkaka (vad man nu kallar det) med ketchup på.
Och nej... det var INTE första gången jag fick en konstig reaktion för att jag vill ha ketchup till ugnspannkaka!

Det var nästan omöjligt att slita sig därifrån fast att jag själv mådde sämre för varje minut, klockan blev mycket med barn som behövde i säng och jag såg tydligt på Madde att den smärtan HON drogs med gjorde att hennes kropp SKREK efter sängen! 
Men det är verkligen inte lätt att lämna så fantastiska personer.
De flesta av oss satt runt köksbordet då äldsta sonen gav mig en lapp i smyg...