Svårt att sova...
...efter en lång och jobbig dag.
Efter tuff medicinering så lyckades jag på något förbaskat skumt sätt i sista minut ta mig ur sängen och få på kläder.
Behövde ha korsetten men insåg snabbt att med allt sittande i bil, väntrum och hos läkare, så fanns det ingen möjlighet till det utan att få fler gigantiska sår.
Efter tuff medicinering så lyckades jag på något förbaskat skumt sätt i sista minut ta mig ur sängen och få på kläder.
Behövde ha korsetten men insåg snabbt att med allt sittande i bil, väntrum och hos läkare, så fanns det ingen möjlighet till det utan att få fler gigantiska sår.
*Note to self - se till att ringa ortopedtekniska för ny tid till utprovning av nya korsetter (Med plats för inopererade slangar!), korsett-BH, nackkrage, hårda och mjuka knästöd och hård och mjuka fotstöd/skenor.
Passa på att ringa handkirurgen också för ny tid för utprovning av nya handledsskenor och nya fingerstödsringar.
Så det fick bli utan korsett, och innan jag ens kommit ut ur huset så SKREK ryggen att den fått nog!
Nåja, försökte att inte lyssna på den, så vrålandet från motorsågarna som höll igång i nacken fick ju desto mer kraft.
Vi åkte och lämnade av Trassel (Av mig även kallad "Kompis & Sånt" av någon för mig totalt okänd anledning!) hos pappa. (Ja! Jag VET! Nu utnyttjar jag honom igen ju! Det är inte klokt vad den mannen ska behöva LIDA p.g.a mig!
Dock verkade både pappsen och Kompis & Sånt attans nöjda med situationen...)
Därefter blev det ett besök på psyk i Eslöv där jag träffade psykologen angående min utredning av ADHD.
Har inte känt att det funnits någon anledning till utredningen tidigare, men för att klara av att handskas med att vara RÄTT sorts mamma till en tonåring med Aspergers syndrom
Nåja, försökte att inte lyssna på den, så vrålandet från motorsågarna som höll igång i nacken fick ju desto mer kraft.
Vi åkte och lämnade av Trassel (Av mig även kallad "Kompis & Sånt" av någon för mig totalt okänd anledning!) hos pappa. (Ja! Jag VET! Nu utnyttjar jag honom igen ju! Det är inte klokt vad den mannen ska behöva LIDA p.g.a mig!
Dock verkade både pappsen och Kompis & Sånt attans nöjda med situationen...)
Därefter blev det ett besök på psyk i Eslöv där jag träffade psykologen angående min utredning av ADHD.
Har inte känt att det funnits någon anledning till utredningen tidigare, men för att klara av att handskas med att vara RÄTT sorts mamma till en tonåring med Aspergers syndrom
så tyckte jag, vuxenhabs psykolog, barn och ungdomshabs kurator och min läkare att det vore en bra idé nu.
Det tyckte INTE min kropp!
På väg in till psykologen så släppte naturligtvis en del av tejpen som håller min inopererade kateter på plats,
Det tyckte INTE min kropp!
På väg in till psykologen så släppte naturligtvis en del av tejpen som håller min inopererade kateter på plats,
och gjorde att katetern gled in för mycket och skavde insidan av blåsan rätt rejält.
Kommer inte ihåg mycket av samtalet vi hade mer än att jag försökte komma på vilket jag skulle försöka ignorera mest - smärtan från rygg och höfter eller smärtan från blåsan!
Sedan var det in i bil, sitta i bil, ut ur bil, sitta i rullstol i väntrum och till sist det roligaste av allt - besök hos min Kära Farbror Doktor!
Vid det här laget skrek ryggen så högt att jag tyckte att både jag om omgivningen borde ha hörselskydd!
Min läkare berättade att han fått tag i rätt (?) ortoped och att det som står närmst på listan är ryggundersökning, MR och vanlig röntgen och sedan besök hos ortopeden för att se om det går att rädda nerverna. (Han nämnde inget om hur och jag vet inte om det är för att han inte vet själv, men det spelar mindre roll för jag tror knappt att jag själv vill veta...)
Så... ryggundersökning it is!
Min stackars läkare blev nästan döv på kuppen.
Jag visste inte. Hade verkligen ingen aning. Totalt, löjligt ovetandes om vilken EXTREM smärta man kan ha under en vanlig ryggundersökning.
Att stå rak i ryggen och böja sig framåt var ju inget större problem.
Kommer inte ihåg mycket av samtalet vi hade mer än att jag försökte komma på vilket jag skulle försöka ignorera mest - smärtan från rygg och höfter eller smärtan från blåsan!
Sedan var det in i bil, sitta i bil, ut ur bil, sitta i rullstol i väntrum och till sist det roligaste av allt - besök hos min Kära Farbror Doktor!
Vid det här laget skrek ryggen så högt att jag tyckte att både jag om omgivningen borde ha hörselskydd!
Min läkare berättade att han fått tag i rätt (?) ortoped och att det som står närmst på listan är ryggundersökning, MR och vanlig röntgen och sedan besök hos ortopeden för att se om det går att rädda nerverna. (Han nämnde inget om hur och jag vet inte om det är för att han inte vet själv, men det spelar mindre roll för jag tror knappt att jag själv vill veta...)
Så... ryggundersökning it is!
Min stackars läkare blev nästan döv på kuppen.
Jag visste inte. Hade verkligen ingen aning. Totalt, löjligt ovetandes om vilken EXTREM smärta man kan ha under en vanlig ryggundersökning.
Att stå rak i ryggen och böja sig framåt var ju inget större problem.
Det är ju min mer eller mindre normala ställning - framåtböjd, liksom hopkurad, eftersom jag inte har styrka nog att hålla mig upprätt.
Att stå rak och böja sig åt SIDAN däremot, det var ju en helt annan sak...
Där ska jag vara glad att min läkare inte anmälde mig för spräckande av trumhinnor eller liknande!
När han sedan petat och tryckt på precis exakt varje punkt som gör ont från nacke ner till höfter (höfter som ska få utsättas för kontrastinjektioner inom kort. Oooh så jag ser fram emot det...) och därmed triggat igång varje smärtsensor som existerar, där var det tydligen dags att peta mer på själva ryggkotorna.
Jag VAR ju egentligen inte så ledsen då, med GRÄT, det gjorde jag!
Jag förstår nu.
Faktiskt gör jag det.
Jag förstår varför min läkare tycker att detta är superakut.
Att rädda tarmfunktion, benfunktion och arm/handfunktion känns nog onekligen akut ja.
Att stå rak och böja sig åt SIDAN däremot, det var ju en helt annan sak...
Där ska jag vara glad att min läkare inte anmälde mig för spräckande av trumhinnor eller liknande!
När han sedan petat och tryckt på precis exakt varje punkt som gör ont från nacke ner till höfter (höfter som ska få utsättas för kontrastinjektioner inom kort. Oooh så jag ser fram emot det...) och därmed triggat igång varje smärtsensor som existerar, där var det tydligen dags att peta mer på själva ryggkotorna.
Jag VAR ju egentligen inte så ledsen då, med GRÄT, det gjorde jag!
Jag förstår nu.
Faktiskt gör jag det.
Jag förstår varför min läkare tycker att detta är superakut.
Att rädda tarmfunktion, benfunktion och arm/handfunktion känns nog onekligen akut ja.
Bara att hålla mina utslitna tummar att de hinner bromsa skadorna snabbt.
Det som redan är skadat (som funktionen av blåsan) finns det ju inget att göra åt.
Ja, jag är så pass patetisk att jag är ledsen över det här.
Jag är ledsen över att ha en kropp som är så totalt utsliten att den inte fungerar till någonting längre!
Jag är ledsen över att behöva tillbringa den mesta av min tid liggandes i sängen, med höga doser morfin i mig för att överhuvudtaget stå ut med att orka överleva.
Ja, jag är löjlig och gnällig som tycker att det är jobbigt att jag som biverkning av mina mediciner får så svår dimsyn att jag inte klarar av att läsa.
Ja, jag ÄR VERKLIGEN SÅ FRUKTANSVÄRT BARNSLIG att jag tycker det känns jobbigt när assistenterna måste stoppa in mina mediciner i munnen åt mig eftersom jag inte får armar och händer att fungera.
Ja, jag tycker det är jobbigt när jag ska sträcka ut en arm för att t.ex ta något, och hela armen hoppar utan kontroll.
(Även om ungarna tycker det ser roligt ut när jag "laggar"!)
Ja, det gör mig innerligt panikslagen emellanåt med vetskapen om att ha en kateter inopererad är FÖR FREAKIN' ALLTID!!!
...och ja, det gör mig KNÄCKT eftersom det fungerar allt annat än problemfritt!
23 (TJUGOTRE!!!) penicillinkurer fick jag trycka i mig förra året!
Men jag tycker INTE synd om mig själv!
Jag VET varför min kropp totalkraschat så totalt de senaste två åren!
Och jag är STOLT ÖVER MIG SJÄLV för vad jag lyckats åstadkomma TROTS den här förbaskade löjeväckande kopian till en kropp!
Resten av dagen?
Lyckades på något sätt ta mig ut från läkarens rum (Tror sällan jag varit SÅ tacksam för min rullstol tidigare!),
in på labb och ta bakterieprov från såret runt kateteringång (infektion IGEN - ja, det gör ONT!) och lämna prov för att se om njurarna fortfarande läcker protein.
Sedan apoteket där det såg ut som att jag höll på med en jäkla storshopping.
Hem till pappa för att hämta Trassel, bjöd pappsen på fika och pratade om läkarbesök (Ja, han får fortfarande veta ALLT, eftersom det är så han vill ha det!), vildsvin och matlagning.
Lyckades sedan på något sätt ta mig hem utan att skrika sönder öronen på min assistent och så fullständigt kollapsade jag på sängen!
Ca fem timmar uppe ur sängen, ryggundersökning, bilåkning och köksstolssittande...
...och det fanns sedan stunder då jag på fullaste allvar funderade över om jag någonsin kommer att ens klara av att SITTA upp i sängen igen!
VÄLKOMMEN TILL MIN VARDAG!!!
Det som redan är skadat (som funktionen av blåsan) finns det ju inget att göra åt.
Ja, jag är så pass patetisk att jag är ledsen över det här.
Jag är ledsen över att ha en kropp som är så totalt utsliten att den inte fungerar till någonting längre!
Jag är ledsen över att behöva tillbringa den mesta av min tid liggandes i sängen, med höga doser morfin i mig för att överhuvudtaget stå ut med att orka överleva.
Ja, jag är löjlig och gnällig som tycker att det är jobbigt att jag som biverkning av mina mediciner får så svår dimsyn att jag inte klarar av att läsa.
Ja, jag ÄR VERKLIGEN SÅ FRUKTANSVÄRT BARNSLIG att jag tycker det känns jobbigt när assistenterna måste stoppa in mina mediciner i munnen åt mig eftersom jag inte får armar och händer att fungera.
Ja, jag tycker det är jobbigt när jag ska sträcka ut en arm för att t.ex ta något, och hela armen hoppar utan kontroll.
(Även om ungarna tycker det ser roligt ut när jag "laggar"!)
Ja, det gör mig innerligt panikslagen emellanåt med vetskapen om att ha en kateter inopererad är FÖR FREAKIN' ALLTID!!!
...och ja, det gör mig KNÄCKT eftersom det fungerar allt annat än problemfritt!
23 (TJUGOTRE!!!) penicillinkurer fick jag trycka i mig förra året!
Men jag tycker INTE synd om mig själv!
Jag VET varför min kropp totalkraschat så totalt de senaste två åren!
Och jag är STOLT ÖVER MIG SJÄLV för vad jag lyckats åstadkomma TROTS den här förbaskade löjeväckande kopian till en kropp!
Resten av dagen?
Lyckades på något sätt ta mig ut från läkarens rum (Tror sällan jag varit SÅ tacksam för min rullstol tidigare!),
in på labb och ta bakterieprov från såret runt kateteringång (infektion IGEN - ja, det gör ONT!) och lämna prov för att se om njurarna fortfarande läcker protein.
Sedan apoteket där det såg ut som att jag höll på med en jäkla storshopping.
Hem till pappa för att hämta Trassel, bjöd pappsen på fika och pratade om läkarbesök (Ja, han får fortfarande veta ALLT, eftersom det är så han vill ha det!), vildsvin och matlagning.
Lyckades sedan på något sätt ta mig hem utan att skrika sönder öronen på min assistent och så fullständigt kollapsade jag på sängen!
Ca fem timmar uppe ur sängen, ryggundersökning, bilåkning och köksstolssittande...
...och det fanns sedan stunder då jag på fullaste allvar funderade över om jag någonsin kommer att ens klara av att SITTA upp i sängen igen!
VÄLKOMMEN TILL MIN VARDAG!!!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tror du att du är den enda människan i värden som är sjuk och har det svårt? Tror det finns dom som har varken sjukvård, mat eller ens vatten och tak över huvudet men som ändå visar mer medmänsklighet och kärlek än du gör. Många människor har det svårt men att vara så fruktansvärt egoistisk och tar för givet att alla ska ta hand om dig. Vad gör du själv? Och vad gör du för andra? Tror helt säker att du har det svårt och mår dåligt men snälla lilla du väx upp.
Trackback