Visst är det sorgligt!?
Jag menar, hur svårt ska det vara att skriva ett par rader ibland.
Det är ju inte så att jag inte har TID när jag ändå bara ligger och latar mig hela dagarna!?
Inflyttningsdag närmar sig med stormsteg.
Har tusen problem jag försöker lösa samtidigt som jag kämpar vidare med ett jäkla hål i magen...
Hoppas sannerligen att det kommer en dag då jag kan se tillbaks på den här tiden och skratta åt det.
För det är så mycket att det är löjligt.
Hade ett samtal med en av mina stora idoler härom dagen och han påminde mig om att jag ska komma ihåg det där med att se min styrka när det är som svårast, och inte bara långt senare.
Det hjälper.
Det ÄR ju faktiskt lättare att kämpa sig genom jobbiga tider om man kan känna att man har styrka till det.
Vet att det här inlägget är under all kritik språkmässigt, men jag är så trött att t.o.m ögonen skakar.
Asch.
Jag återgår att lyssna på Enrique ett par timmar tills det är dags för dagens sjukhusrunda...
Kommentarer
Trackback